tisdag 30 november 2010

Montezuma

Jag foralskade mig i Montezuma sa fort jag kom dit. Inte sa svart med tanke pa att det ar en fargglad by alldeles intill stranden med mysiga restauranger, cafeer och butiker. Jamfort med Quepos ar stamningen valdigt harlig och allt och alla ar valdigt laid back. Det ar inte alls svart att slappa taget och bara go with the flow, vilket var exakt det jag gjorde.

Min vardfamilj bodde i Cabuya, en annu mindre by (eller rattare sagt nagra gator) 20 min med buss fran Montezuma. Familjen var underbar och bestod av vardmamma Yessenia, vardpappa Lucas och deras 4 barn och en massa djur. Jag fick en egen liten bungalow med dubbelsang och privat toa/dusch!

Volontarprojektet var tyvarr inget vidare och da jag inte var en assisterande engelskalarare som utlovat utan var den enda engelsktalande pa skolan (maste jag tillagga att jag aven var den enda icke-spansktalande pa skolan?) var det valdigt svart att kommunicera och undervida. Dagarna spenderade jag darfor mest pa stranden eller i byn och under mina dagar i Montezuma traffade jag en hel del skona manniskor, de flesta semestrande amerikaner eller europeiska backpackers och jag fick dessutom helgbesok av ett gang vanner fran Quepos. Vi checkade in pa ett underbart hostel vid stranden och tillsammans med dem besokte jag "costa ricas finaste sandstrand" (ja den var vacker) och jag passade aven pa att visa dem djungel och vattenfall i Montezuma. Sofie och jag passade aven pa att lyxa till det med den hittils dyraste men godaste middagen samt lunch och ett "biobesok" med fantastiska brownies. Med andra ord njot jag fullt ut av min vistelse i Montezuma och ar valdigt tacksam for alla fantastiska manniskor jag motte dar!

Ett litet S

onsdag 17 november 2010

Ett halvkaosat dygn i San Jose

Nar jag kliver av bussen i San Jose inser jag att jag tappat bort min vaskbiljett och chaufforen skriker argt pa spanska och vagrar att ge mig min vaska. Jag drabbas av lite latt panik men lyckas pa nagot vis fa med mig vaskan och hoppar snabbt in i en taxi och hinner inte ens reagera pa hur omgivningen ser ut. Nar jag kommer fram till hostelet ar det last och receptionisten vet inte om att jag skall komma, han menar att min bokning inte ar forren den 25e. Da hostelet ar helt tomt drojer det inte sa lange forren jag far ett eget rum. Jag passar pa att ta en varm dusch, ata thaimat och undviker boner och ris sa langt det gar (efter att atit bonor o ris minst 2 ggr om dan i 2 veckor har jag verkligen borjat trottna).

Dagen efter gar jag forvantansfull till kontoret for volontarprojektet och ar nyfiken pa vad som ska handa. Inser dock ganska snart att detbara att jag dar och att den omtalande forberedande kursen ar ett 20minuter langt (kort?) mote dar det enda vettiga jag far reda pa ar vart jag ska bo (eller jag far ett Namn pa familjen). Det visar sig att jag ska bo en bit utanfor Montezuma. Efter motet gar jag ned pa stan och forsoker lamna in mina klader pa tvattning, men far ett nej da det ar for lite klader. (Please, jag backpackar ju-har inte sa mycket med mig sa vad sa jag gora). Framat eftermiddagen kommer Markus fran Quepos som ska vidare till Panama, antligen sallskap! Vi bestammer oss for att ta en taxi downtown och ga ut och ata. Efter en 20 minuters lang resa som borde tagit halften sa lang tid och varit halften sa billig hinner vi inte mycket mer an att konstatera att San Jose ar en hektisk, smutig och fattig stad dar alla ater snabbmat. Da vi inte ar sa sugna pa fastfood bestammer vi oss for att vandra tillbaka till Hostelet. Men, nu kan jag i alla fall saga att jag varit i San Jose! ;)

Morgonen darpa nar jag ska checka ut forsoker receptionisten fa mig att betala for rummet men jag forklarar gang pa gang att jag redan betalt, via volontarorganisationen, och att jag inte tanker betala en gang till. Efter nagra samtal hit och dit inser han att jag har ratt och jag hoppar in i en taxi och ber honom kora mig till den nationella flygplatsen. "Till national museet?" fragar han.. Ehm.. Jag forklarar flera ganger vart jag vill aka och tillslut nickar han och upprepar det jag sagt och vi aker ivag. Efter 15 minuter kanner jag pa mig att vi ar pa vag at fel hall sa jag dubbelkollar med honom att det ar den nationella flygplatsen han ar pa vag till. Som jag misstankte ar han pa vag till den internationella. "Fan, hur svart ska det vara?!" undrar jag frustrerat. Efter om och men hinner jag med nod och nappe med planet som ska ta mig till Tambor och vidare till Cabuya dar min vardfamilj bor.

Litet S

söndag 14 november 2010

Bye bye Quepos

Jag sitter pa bussen och utanfor fonstret passerar det haftiga landskapet forbi. Det ar berg, det ar dalar, det ar djungel, det ar byar, det ar bananplantage, det ar hav och overallt ar det sa gront sa gront - det ar Costa Rica. Vi far fort framat och bussen kranger fram och tillbaka nar den foljer de smala och krokiga vagarna och for stunden ar jag valdigt nojd med att jag tog ett aksjukepiller innan jag akte. Da och da ser jag raserade vagar fran de senaste veckornas regn och manga ganger blir vi staendes i ko pa grund av envagstrafik som en foljd av detta.

Jag ar pa vag fran Quepos till San Jose for en forberedande volontarkurs infor mitt kommande volontarprojekt. Jag kanner mig lite spand och valdigt nyfiken och langtar tills jag kommer fram till Montezuma - som alla beskriver som paradiset. Samtidigt kanns det lite trist att lamna Quepos och de harliga manniskorna jag mott, men jag tar med mig minnena och fotona och beger mig ivag mot nya aventyr. Och jag lamnar ju inte Quepos for gott.

Plotsligt forvandlas det fantastiska och vackra landskapet till en enda stor dimmig och regnig sorja. Jag kanner hur ogonlocken blir tyngre och tyngre och hur min kropp borjar reagera pa de senaste natternas brist pa somn. Jag tanker pa alla de som berattat hur de blivit ranade sovandes pa bussen och forsoker for en stund sta emot trottheten, men det drojer inte lange forran jag med pengarna tryggt forvarade i pengabaltet under byxorna och med armarna omslingrande runt ryggsacken vaggas in i bussens gungande och somnar.

Status Quepos
- Det ar myror overallt
- Det spelar ingen roll hur mycket jag duschar, sanden verkar vilja stanna for evigt
- Tack vare ett backigt landskap har jag fatt starka vader
- Det spelar ingen roll var eller vad man bestaller in mat - det tar alltid en evighet
- Jag tanker pa engelska
- Det finns inga bekymmer har - det ar som det ar och det blir som det blir

Ett litet S

onsdag 10 november 2010

Here comes the sun

Efter en veckas konstant regnande och brist pa saker att gora kom helgen som en riktig vandpunkt. Lordagen tillbringade jag och min nyfunne van Maria, fran Norge, tillsammans genom att helt enkelt gora Quepos. Detta innebar att vi besokte fruktmarknaden, strosade runt langs gatorna och gick igenom de 10 (?) butiker som finns har. (Yep, that´s Quepos) Efter en god lunch och ytterligare lite mer strosandes begav vi oss hem for en powernap infor kvallens bravader. Efter att ha avnjutit ytterligare en god middag hos min varmamma Karla  var det dags att motas upp igen. Vi hamnade pa baren Los Pescadores, ungefar som "de vitas" bar i Quepos. Denna bar hittade vi tack vare min mystiske men harliga klasskompis Jif, fran London, och hans heta surfkompis Marcus fran Kalifornien. Pa baren motte jag aven upp tva svenska tjejer fran skolan, Sandra och Nathalie, som bada tva jobbar pa Lindex i Forum Nacka bara ett stenkast fran mitt jobb (varlden ar allt bra liten - eller ar det kanske bara det att den ar modern?). Efter nagra Coronas, som for ovrigt aldrig har smakat sa ratt som har, drog vi och spelade biljard. Jag hade rakat saga nagot i stil med att jag var grym pa det nar jag var yngre och detta fick jag sjalvklart sota for nar jag gang pa gang missade kloten. Som tur var hade Maria skills och vi gick darifran som vinnare. Efter ytterligare nagra ol kom salsamovsen i oss fram och efter ytterligare mer salsa hamnade vi pa en nattklubb dar vi dansade natten lang. Efter en laang promenad hem (det visade sig att Maria bodde pa andra sidan Quepos) somnade jag gott i min sang.

Morgonen darpa vaknade jag med, ja jag kan knappt tro det sjalv, jag vaknade MED SOLEN I OGONEN, antligen!! Jag hoppade i bikinin och motte upp Maria pa stranden i Manuel Antonio. Efter lite solandes och en pase djungelvral (tack mamma, du vet hur man far tva skandinaviska flickor lyckliga) stod vi plotsligt pa varsin surfbrada och tog vagorna med storm. Jag lyckades sta upp pa forsta forsoket - var sa nojd! Efter tva timmars surfande kan jag konstatera foljande: jag ar foralskad och vill inte aka harifran!

Ett litet S


Stranden i Manuel Antonio


fredag 5 november 2010

Bilder


pa flyget fran San Jose till Quepos

Flygplatsen i Quepos

Mitt rum

Min vardfamiljs hus
Pa vag till skolan

Det blev stromavbratt, inte sa konstigt nar tradet ramlat ned pa elledningen

Vagen till skolan och turistomradet Manuel Antonio ar skadad av regnet. Nagat av det sjukaste jag sett!


torsdag 4 november 2010

Let the sunshine in

Forestall dig en varm sommardag nar himlen plotsligt oppnar sig och molnen forsiktigt borjar att slappa ned nagra regndroppar som snabbt overgar till ett rejalt hallregn och pa mindre an en minut hinner du bli genomblot. Forestall dig den stunden, fast 10 ganger varre och istallet for nagra minuters kraftigt regn forestaller du dig ett konstant regn som fortsatter dag efter dag. Har du bilden klar framfor dig nu? Da ar det bara for mig att saga "valkommen till Quepos!".

Nar jag anlande till Quepos i Sondags blev jag forvanad over den klarbla himlen och den hettande varmen. Jag hade forestallt mig fina formiddagar, men nagot regnigare eftermiddagar, inte att det skulle vara sa har fint vader. Men framat kvallen bekraftades mina misstankar nar regnet kom. Problemet var att regnet morgonen darpa inte upphorde. Och inte den kommande morgonen heller. Detta stamde ju inte alls overens med vad jag hort. Idag ar det torsdag eftermiddag och det har regnat konstant sedan i sondagskvall. Enligt vaderleksrapporten kommer det att halla i sig ytterligare nagra dagar (veckor?). Los ticos (lokalbefolkningen) ar nast intill lika forvanade som oss blekfisar, de menar att det aldrig brukar regna sa har i november. (Detta far mig att tanka pa klimatforandringarna och hostens kurs i hallbar utveckling och jag ryser till.) Egentligen gor det inte sa mycket att det regnar, det ar verkligen en upplevelse i sig och sol kommer jag forhoppningsvis fa sa det racker under december och januari. Problemet ar regnets alla konsekvenser. For det forsta finns det inte sa mycket att gora nar lektionerna i spanska och salsa ar over. Eftermiddagarna spenderas ju normalt pa stranden. For det andra drabbas vagarna  och manga hus av oversvamning. (Tack o lov inte varat, men har klasskompisars vars golv ar vattenfyllt) Idag blev tex mina lektioner installda pa grund av att min larares hus var oversvammat. Dessutom har vagen till skolan brustit av allt regn sa lokalbussen som vi vanligtvis tar till skolan ar installd. Det far darfor bli till att prominera eller ta en  taxi dar jag foredrar det senare alternativ i detta vader. Sa okej, vi kanske inte direkt njuter av regnet och visst gar vi alla och hoppas pa att solen snart skall titta fram. Men blota Quepos ar fortfarande betydligt haftigare an blota Stockholm i november!

/Ta hand om er!
Ett litet S

tisdag 2 november 2010

"Tu eres muy blanco"

Himlen ar klarbla nar jag och mina 5 medpassagerare stiger ombord pa det minsta planet jag nagonsin sett som skall ta oss till Quepos. Under den 25 minuter langa (korta) turen ar jag livradd men fortrollas samtidigt av den fantastiska utsikten over San Jose, bergen och bananfalten. Innan jag vet ordet av har vi landat i Quepos och jag tar en taxi till min vardfamilj. Da jag inte har nagot husnummer gar foraren pa gatunamn och husbeskrivning. Det visar sig vara en radhuslanga dar familjen, som bestar av mamma Karla och hennes son Oskar, bor i en liten lagenhet men dar jag anda far ett eget rum. Jag hinner inte mer an saga hej forren vi sitter i en taxi pa vag mot stranden i Manuel Antonio, en helt fantastisk strand!! Nar vi kommer fram utbrister Karla "tu eres mut blanco" (du ar valdigt vit) och hon blir orolig for att jag ska branna mig. Sa det blir solskyddsfaktor 30, shorts, t-shirt och sa smaningom ocksa sarong och skugga for min del. Men en fantastisk dag pa stranden anda!

/Ett litet S

10 sakerhetskontroller, en loprunda och -1 vaska senare


Det ar tidigt pa fredagmorgon, jag haller pa att ga igenom sakerhetskontrollen pa Arlanda. Det pirrar lite i magen, men jag kanner mig anda lugn. Sa vander jag mig om, vinkar hejda till mamma, tar min vaska och borjar mitt aventyr mot Costa Rica. Sa plotsligt kanner jag hur ogonen fylls med tarar och jag borjar smatt inse vart jag ar pa vag. Nar jag sedan vantar pa planet droppar det in lite samtal som far en och annan tar att rulla nedfor kinden. Herregud, tanker jag, nar blev jag sa har sentimental? Jag tanker en stund pa min fantastiska familj och mina fantastiska vanner som jag kommer sakna nagot otroligt, men sa tanker jag ocksa pa alla haftiga saker jag kommer vara med om och gar pa planet med ett leende.

De 9 timmarna pa planet mot New York spenderar jag framfor 4 filmer och nagra serier. Nar vi narmar oss nedflygningen kanner jag en lattnad, inte bara for att flygresan gatt bra utan ocksa for att rumpan och knana borjat strejka. Sa meddelar kaptenen att det at 12 grader pa destinitionen och jag utbrister chockad "VA?!" for att pa en millisekund inse att han pratar om New York och inte San Jose, jag har ju 2 flygresor kvar denna dag. Jusste. 

Val framme i New York mots jag av ytterligare ett gang sakerhetskontroller dar vakterna ar lika langsamma som rulltrappan i Spanaga (dvs, det hande inte mycket alls). Da jag bara har 40 min pa mig tills nasta flight bir jag lite orolig infor att missa planet, men inser ganska snart att planet ar en timma forsenat och att det jag i sa fall ska oroa mig over ar om jag kommer missa min anknytning i Houston eller inte. Efter alla procedurer koper jagmig en flaska vatten, satter mig ned och kan konstatera foljande:

Status New York
- Det luktar friterat overallt
- Jag fjallar - redan?! Jakla flygluft..
- Flaskorna at dubbelt sa stora som i Sverige
- Manniskorna ar ocksa dubbelt ssa stora som i Sverige
- Flygvardinnor kallar mig "mum" och inte "sweetheart" som till de yngre
tjejerna. Ska jag ta detta som en komplimang?
- Planet ar forsenat

Pa planet mot Houston, som star stilla pa flygplatsen ytterligare 30 minuter efter ombordsstigning, hamnar jag bredvid en pratglad kille fran Canada som ar pa vag till Ecuador. Han har tidigare erst runt i Centralamerika och just Costa Rica sa i vantans tider passar jag pa att fa lite tips. Nar vi narmas oss Houston bestammer vi att om vi missar vara flighter sa gar vi ut o ater middag och tar en drink - kanske inte ar helt fel att missa planet anda.. Framme i Houston har min resekompis 1 minut pa sig och jag har "atminstonde" 10 minuter pa mig att tranga mir ur planet och ta mig till min gate som ligger pa andra sidan av flygplatsen (saklart). Jag lagger i ettans vaxel (heter det sa?) och kutar ivag. Det tar ganska exakt 10 minuter for mig att komma fram och efter en ganska rolig kapplopning med ett gang andra forsenade resenarer springer jag ihop med en kille som ska med samma flight som jag. Vi lyckas prata oss in via en snall kille, men blir utkastade lika fort igen av en riktig karring som er oss en rejal urskallning och vagrar slappa in oss. Efter hundogon och hetsiga forklaringar smalter hon lite och slapper dock in oss anda. Detta i sin tur leder ju forstas till att vara vaskor packas in och ur och vi blir stillastande pa flygplaten i 40 minuter. Men inga sura miner har inte - jag hann ju!

Pa flygresan mot San José hamnar jag bredvid en kille som inte bara tar upp hans sate utan aven mitt. (Tur att jag varit flitig med traningen pa sistonde), jag avnjuter en torr men blot (konstig kombination) hamburgare och far antligen nagra timmars somn. Val framme i San José kanner jag mig som en zombie, inte sa konstigt med tanke pa att jag sovit typ 3 timmar de senaste 24, men jag piggnar till sa snart jag springer ihop med Mike igen. Det visar sig att han besokt Costa Rica flera ganger och ar en riktig aventyrare (han ser ut som om han vore direkt tagen ur en Crocodile Dundee film) och han hanger med mig anda tills bagagebandet ar tomt och vi inser att min vaska ar kvar i Houston (inte helt ovantat). Snall som han ar hjalper han mig i bagagedisken och vi delar sedan en taxi till San José som tar ca 20 minuter. Vi sager hejda, byter nummer och jag far antligen checka in pa mitt hotell och badda ned mig i sangen.

Lordag morgon vaknar jag vralhungrig och efter att ha slappat lite framfor tvn bestammer ja mig for att ta mig en tur till frukosten. En fruktallrik, 3 toasts och en tallrik med ris och bonor senare gar jag till receptionen for att ordna med min safetybox. Sjalvklart ar det strul med den och det slutar med att jag far ett rumsbyte som visar sig vara ett riktigt nedkop: halften sa litet, ingen utsikt och det luktar kiss utanfor fonstret. MEN jag har i alla fall fatt min safetybox! Efter en formiddagslur, lunch och en duch ar det dags att mota upp Rick for en tur pa stan, men oturligt nog borjar det att hallregna sa jag forblir pa hotellet. I entren springer jag daremot in i, ja gissa.. MIN VASKA, den har kommit, wooho. Sa jag atervander nojd till rummet och det blir antligen dags for tandbortning!

Status San José
- Alla ar lika langa som jag!!!
- Det ar varmt, 20 grader kanske
- Nar jag tilltalar folk pa engelska far jag spanska till svar och nar jag tilltalar folk pa spanska far jag engelska till svar. Hur ska jag tolka detta?
- Min vaska har anlant
- Jag kan borsta tanderna
/Ett litet S