tisdag 2 november 2010

10 sakerhetskontroller, en loprunda och -1 vaska senare


Det ar tidigt pa fredagmorgon, jag haller pa att ga igenom sakerhetskontrollen pa Arlanda. Det pirrar lite i magen, men jag kanner mig anda lugn. Sa vander jag mig om, vinkar hejda till mamma, tar min vaska och borjar mitt aventyr mot Costa Rica. Sa plotsligt kanner jag hur ogonen fylls med tarar och jag borjar smatt inse vart jag ar pa vag. Nar jag sedan vantar pa planet droppar det in lite samtal som far en och annan tar att rulla nedfor kinden. Herregud, tanker jag, nar blev jag sa har sentimental? Jag tanker en stund pa min fantastiska familj och mina fantastiska vanner som jag kommer sakna nagot otroligt, men sa tanker jag ocksa pa alla haftiga saker jag kommer vara med om och gar pa planet med ett leende.

De 9 timmarna pa planet mot New York spenderar jag framfor 4 filmer och nagra serier. Nar vi narmar oss nedflygningen kanner jag en lattnad, inte bara for att flygresan gatt bra utan ocksa for att rumpan och knana borjat strejka. Sa meddelar kaptenen att det at 12 grader pa destinitionen och jag utbrister chockad "VA?!" for att pa en millisekund inse att han pratar om New York och inte San Jose, jag har ju 2 flygresor kvar denna dag. Jusste. 

Val framme i New York mots jag av ytterligare ett gang sakerhetskontroller dar vakterna ar lika langsamma som rulltrappan i Spanaga (dvs, det hande inte mycket alls). Da jag bara har 40 min pa mig tills nasta flight bir jag lite orolig infor att missa planet, men inser ganska snart att planet ar en timma forsenat och att det jag i sa fall ska oroa mig over ar om jag kommer missa min anknytning i Houston eller inte. Efter alla procedurer koper jagmig en flaska vatten, satter mig ned och kan konstatera foljande:

Status New York
- Det luktar friterat overallt
- Jag fjallar - redan?! Jakla flygluft..
- Flaskorna at dubbelt sa stora som i Sverige
- Manniskorna ar ocksa dubbelt ssa stora som i Sverige
- Flygvardinnor kallar mig "mum" och inte "sweetheart" som till de yngre
tjejerna. Ska jag ta detta som en komplimang?
- Planet ar forsenat

Pa planet mot Houston, som star stilla pa flygplatsen ytterligare 30 minuter efter ombordsstigning, hamnar jag bredvid en pratglad kille fran Canada som ar pa vag till Ecuador. Han har tidigare erst runt i Centralamerika och just Costa Rica sa i vantans tider passar jag pa att fa lite tips. Nar vi narmas oss Houston bestammer vi att om vi missar vara flighter sa gar vi ut o ater middag och tar en drink - kanske inte ar helt fel att missa planet anda.. Framme i Houston har min resekompis 1 minut pa sig och jag har "atminstonde" 10 minuter pa mig att tranga mir ur planet och ta mig till min gate som ligger pa andra sidan av flygplatsen (saklart). Jag lagger i ettans vaxel (heter det sa?) och kutar ivag. Det tar ganska exakt 10 minuter for mig att komma fram och efter en ganska rolig kapplopning med ett gang andra forsenade resenarer springer jag ihop med en kille som ska med samma flight som jag. Vi lyckas prata oss in via en snall kille, men blir utkastade lika fort igen av en riktig karring som er oss en rejal urskallning och vagrar slappa in oss. Efter hundogon och hetsiga forklaringar smalter hon lite och slapper dock in oss anda. Detta i sin tur leder ju forstas till att vara vaskor packas in och ur och vi blir stillastande pa flygplaten i 40 minuter. Men inga sura miner har inte - jag hann ju!

Pa flygresan mot San José hamnar jag bredvid en kille som inte bara tar upp hans sate utan aven mitt. (Tur att jag varit flitig med traningen pa sistonde), jag avnjuter en torr men blot (konstig kombination) hamburgare och far antligen nagra timmars somn. Val framme i San José kanner jag mig som en zombie, inte sa konstigt med tanke pa att jag sovit typ 3 timmar de senaste 24, men jag piggnar till sa snart jag springer ihop med Mike igen. Det visar sig att han besokt Costa Rica flera ganger och ar en riktig aventyrare (han ser ut som om han vore direkt tagen ur en Crocodile Dundee film) och han hanger med mig anda tills bagagebandet ar tomt och vi inser att min vaska ar kvar i Houston (inte helt ovantat). Snall som han ar hjalper han mig i bagagedisken och vi delar sedan en taxi till San José som tar ca 20 minuter. Vi sager hejda, byter nummer och jag far antligen checka in pa mitt hotell och badda ned mig i sangen.

Lordag morgon vaknar jag vralhungrig och efter att ha slappat lite framfor tvn bestammer ja mig for att ta mig en tur till frukosten. En fruktallrik, 3 toasts och en tallrik med ris och bonor senare gar jag till receptionen for att ordna med min safetybox. Sjalvklart ar det strul med den och det slutar med att jag far ett rumsbyte som visar sig vara ett riktigt nedkop: halften sa litet, ingen utsikt och det luktar kiss utanfor fonstret. MEN jag har i alla fall fatt min safetybox! Efter en formiddagslur, lunch och en duch ar det dags att mota upp Rick for en tur pa stan, men oturligt nog borjar det att hallregna sa jag forblir pa hotellet. I entren springer jag daremot in i, ja gissa.. MIN VASKA, den har kommit, wooho. Sa jag atervander nojd till rummet och det blir antligen dags for tandbortning!

Status San José
- Alla ar lika langa som jag!!!
- Det ar varmt, 20 grader kanske
- Nar jag tilltalar folk pa engelska far jag spanska till svar och nar jag tilltalar folk pa spanska far jag engelska till svar. Hur ska jag tolka detta?
- Min vaska har anlant
- Jag kan borsta tanderna
/Ett litet S

1 kommentar: