lördag 31 december 2011

Ytterligare ett år rikare

Så var det bara några timmar kvar på 2011. Ett år som kom och gick i en sådan fart som om det var en dröm, men som lämnade avtryck som för alltid kommer kännas. För mig började 2011 på en strand i Costa Rica och var starten på en 365 dagars lång resa. En resa som tagit mig genom kärlek, äventyr, sorg, utmaningar och lycka och som fört mig hit där jag är idag.

Med 2011-års känslor i bagaget tänker jag nu ta 2012 med storm. Jag tänker njuta av varje dag och se till att allt det där som det bara pratas om faktiskt blir av. Jag tänker göra 2012 till det bästa året och hoppas att ni är med mig. Och kära vänner, glöm inte vad Hoffmaestro sjöng; "though life is rough and the road is tuff, you can seize the day".

Tack för 2011 och gott nytt 2012!
/Litet S

fredag 23 december 2011

Step into christmas

Det är den tjugotredje december och när jag nyvaket kommer ned för trappan möts jag av min spralliga sjuåriga kusin som glatt utbrister; "Sara! Nu är det lillejul!". Jag ser hur hans ögon tindrar och hur den efterlängtade lillejulafton till slut har kommit.

Utanför fönstrena singlar det dock inte ned en enda snöflinga, istället är det en grådisig himmel som släpper ned en och annan regndroppe. Väderuppläsaren på radion säger att det är +6 grader ute. Så det blir ingen vit jul i år trots allt. Men vad gör egentligen det när det som betyder jul mer än allt annat redan är här, en tid med familj och vänner.

Julmusiken har spirat på Vinyl hela december, det har druckits glögg flera söndagar i rad, mormors kötbullar är färdigstekta, laxen är sedan länge gravad på alla dess håll och i matkällaren står julgodiset redo att ätas upp. På ovanvåningen sitter moster med familj och blickar nyfiket mot paketen under granen i väntan på att hugga in på julbordet.

Det är den tjugotredje december och äntligen dansar vi in julen!
Elton John's – Step Into Christmas

/Ett litet S

onsdag 21 december 2011

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Foto: UNICEF 

Jul 2011>


/Ett litet S

lördag 17 december 2011

onsdag 14 december 2011

Uppförsbacke

Jag är en jävel på nedförsbackar. Om dem så kommer plötsligt eller oväntat. Om jag så gjort mig förtjänt av dem eller inte. Oavsett varför, hur och när dem kommer så hoppar jag på dem. Jag släpper på bromsen, rullar ned och ser hur allting går som på en räls, fort fram åt ett håll, åt rätt håll.

Men en nedförsbacke tar alltid slut. Det måste den göra. Min föreläsare sade klokt här om dagen "Vem sade att livet ska vara enkelt. Livet måste vara en uppförsbacke annars lär man sig ingenting." Det är så oerhört sant. Det är i de svåraste stunder vi lär oss mest. Klart också att vi behöver uppförsbackar så att vi kan lära oss att njuta när det går nedför. Dessutom finns det inte många känslor som slår den när man står på toppen av en omöjligklassad uppförsbacke, ser tillbaka på den långa och krokiga väg man kämpat sig igenom, vänder blicken åt andra hållet och ser hur det från och med nu dalar nedåt. Den känslan är oövervinnerlig.

Men när man står i början av den där vidriga uppförsbacken så känns det inte speciellt bra och när man inte ens ser slutet då känns det inte bra alls. Då spelar det ingen roll hur det känns när man är uppe, för det är inte där man är just nu. På sistone har jag mött allt fler uppförsbackar och jag vet inte om jag kan minnas när jag senast flög fram i en nedförsbacke. Och uppförsbackarna känns, mer och mer. Jag vet att jag lyckas bestiga dem, det gör jag alltid, jag önskar bara att det kunde ske nu.

/Litet S

måndag 12 december 2011

Fyra minuter i himlen

Det är ungefär 400 meter från min lägenhet till skolan och det tar mig ungefär fyra minuter att ta mig dit. I Stockholm var jag van vid en resväg, vart jag än skulle, på absolut minst trettio minuter. Trettio minuter av bortkastad tid som jag varje gång önskade att jag kunde lägga på någonting annat. Men det var också trettio minuter av känslor. Trettio minuter jag spenderade med mig själv, musik och tankar. Dessa trettio minuter av reflektion och njutning saknar jag varje morgon. Därför är det någonting alldeles speciellt med de fyra minuter jag har innan jag är framme i skolan.

Det är måndag, dagen innan Lucia, och jag stänger igen dörren och vrider nyckeln ett varv åt höger. Jag småskuttar nedför trappstegen samtidigt som jag så fort som möjligt försöker få igång musiken i mina hörlurar. Sladden har trasslat till sig som vanligt och jag svär tyst för mig själv och lovar att jag måste försöka komma på ett knep att undvika detta. Lagom till att jag svängt förbi tjugoettan drar musiken igång och jag kan ta ett djupt andetag och känna hur hela kroppen fylls med energi. Jag känner hur jag fylls med glädje, lycka och hopp och jag känner på mig att det blir en bra dag. När jag lite senare är framme tackar jag Chino y Nacho för fyra bra minuter och bestämmer mig för att det redan är en bra dag.

Morgonens låt: Chino & Nacho – Niña Bonita
Morgonens känslor: Costa Rica-fever

/Lilla S

lördag 10 december 2011

Den mystiska gåtans sanning bakom citrusfrukterna

Så här i jultider äts det en väldans massa citrusfrukter i alla dess former. I butiken inhandlas det mandariner, satsumas och clementiner så det står härliga till. Hos en helt vanlig människa är det näst intill omöjligt att urskilja dessa tre frukter och därför köper man ofta det som säljs, dock helt ovetande om vad man egentligen köper. Är du också en av dem som aldrig riktigt förstått skillnaden mellan de tre frukterna och är, liksom jag, trött på att ständigt köpa fel och behöva spotta ut kärna efter kärna? Då kommer här citrusfrukternas sanning och svaret på det vi alla undrar: vad är skillnaden mellan en mandarin, en clementin och en satsumas?


Clementinen: Kommer från Citrus reticulata Clementina-gruppen. Utmärkande för clementinen är den intensiva, söta och uppfriskande smaken. Clementinen är lätt att skala och innehåller inga eller få kärnor. Importeras främst från Spanien.

Mandarinen: Kommer från Citrus reticulata Deliciosa-gruppen. Mandarinen var de små citrusfrukter som först började säljas i Sverige. Mandarinen är i regel små, söta och tunnskaliga, med många kärnor. Importeras främst från Spanien.

Satsumasen: Kommer från Citrus reticulata Unshiu-gruppen. Fruktens skal skiftar ofta i grönt, men är trots detta mogen. Smaken är mild, sötsyrlig och fruktköttet saftigt och kärnfritt. Importeras från Japan.

Sådär. Nu vet jag, nu vet ni, nu vet vi. Den mystiska gåtans sanning är lagd på bordet och det är dags att börja njuta av din favorit.


/Ett litet S(atsumas-freak)  

onsdag 7 december 2011

Är det en vanlig dag?

Liksom förra året vid den här tidpunkten befinner jag mig inte på samma ställe som min familj. Det finns vissa tillfällen då det är lite tråkigt att inte bo nära familjen. Tillfällen då man önskar att avståndet mellan där man själv bor och där familjen bor inte var så långt. Tillfällen då man vill laga dem en god middag och kanske bjuda på lite frukost på sängen. Idag är ett sådant tillfälle då jag önskar att jag vore lite lite närmre. Idag är en sådan dag jag önskar jag kunde ge min pappa en födelsedagskram. Istället för det blickar jag därför tillbaka. Jag tänker lite extra mycket på fina minnen med pappa och hur han firats genom åren. Ett av alla minnen med de tre essen var sommaren 2005 när vi spexade till (genom tidernas pappas favorit) Magnus Uggla. Då lät det och såg ut så här:
Litet S, större S, störst S
(klicka för låten)

Pappa, jag hoppas du får en födelsedag med mycket öl och Uggla. För mig återstår det nu bara att sjunga;
Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag. För det är pappas födelsedag.
Hurra, Hurra, Hurra!

/Lilla S

lördag 3 december 2011

Livet som student

Natten till fredag 2a december:

Klockan är 00:00. Jag går in på dagens sextonde timma av hemtentaskrivning.

Klockan är 02:10. Jag har 1 fråga kvar att besvara samt en hel del finslip och kaffet tog precis slut.

Klockan är 02:44. Kakorna som fick ersätta kaffet har börjat ge verkan. Annika och jag spårar i vår Skype-konversation.

Klockan är 02:55. Grannen under är uppe och kissar och det hörs väldigt tydligt.

Klockan är 03:10. Annika säger godnatt och hoppar i säng medan jag med min överflödsenergi har lust att ta en löprunda runt Campus.

Klockan är 03:22. Grannen är uppe och kissar igen. Min sockerkick har lagt sig och jag bestämmer mig för att efter 19 timmars skrivande besluta att jag är värd lite sömn.

Klockan är 03:45. Jag somnar

Klockan är 07:20. Efter drygt 4 timmars sömn sätter jag igång igen.

Ibland kan helt enkelt livet som student illustreras såhär:




/Ett slitet litet S

onsdag 30 november 2011

När känslorna tar över

Det var den första måndagen i november 2010 och jag hade precis anlänt till el Paraiso School i Manuel Antonio. Klassen bestod av några få elever med spretiga personligheter och snarare än en aha-upplevelse kände jag ett sting av besvikelse. Men så plötsligt kom där gåendes en ung kille längs vägen, helt i sin egen takt, helt i sin egen värld. Han svängde in mot skolan, utbytte glada blickar och konverserade på knacklig spanska med lärarna, som om han känt dem en evighet. Det visar sig att han kommer från London, att jag knappt begriper ett ord av vad han säger med sin djupa brittiska accent och att han haft privatundervisning i fyra veckor, därav relationen till lärarna. Det här blir början på en relation med den mest unika människa jag träffat i hela mitt liv. En människa jag och mina Costa-vänner tillbringar långa dagar, långa nätter och många äventyr med. För mig var många gånger den stående trettio minuters långa promenaden med honom till skolan dagens höjdpunkt. Fantastiska dagar i Quepos och Montezuma. Minnen för livet. Minnen jag föreställt mig om och om igen, på andra platser, på nya äventyr.

Så när jag igår kväll plötsligt får reda på att en av världens mest fantastiska och egna människor i somras, den tjugoförsta juni, lämnat oss och att det är därför jag inte fått svar på mina mail känner jag genast en oerhörd längtan och tomhet. En längtan tillbaka, till det som var och till det som skulle kunna bli. En tomhet om att det aldrig kommer kunna bli så. Det var nu drygt ett år sedan jag lärde känna Jif, en vän som lärde mig att leva och njuta av dagen, en vän som fick mig att öppna upp ögonen för världen, en vän som jag är evigt tacksam. En vän som gjort avtryck som aldrig försvinner.


När jag nu sitter i skolans bibliotek för att läsa och skriva om hur vi ska förändra FN för att skapa en bättre värld och ge fler människor ett bättre liv känns det plötsligt inte längre relevant. Plötsligt blir jag egoistisk. Jag bryr mig inte längre om världen. Istället bryr jag mig om de människor jag själv har band med, de människor jag delat mitt liv med. Det är alltid er jag kommer att sätta i första rummet, det är alltid er jag kommer känna starkast till och det är er jag aldrig kommer sluta kämpa för. Det är er jag tänker på när de innersta känslorna tar över.

/Ett litet S

fredag 25 november 2011

Bingolotter och mormorskarameller

I somras fyllde jag 22 år. Tjugotvå låter ju inte speciellt mycket. Till exempel tjugotvå myror är inte så många myror, medan tjugotvå elefanter kanske känns desto fler. Men tjugotvå år då? Nej, tjugotvå år, det är nog egentligen inte så mycket, min farfar är ju hela nittiotvå år, det är faktiskt sjuttio år mer än vad jag är. Trots att tjugotvå år alltså inte är jättegammalt hade jag i somras en ordentlig åldersnoja och hade det inte varit för att min syster ordnade en överraskningsmiddag hade jag troligen inte låtit någon fira mig. Efter att ha mottagit lite anti-ålders-noja-gåvor som tex boken "Åldersupproret" (tack Pontus) ändrade jag dock min inställning och har sedan dess ansett mig vara barnsligt ung.

Men så är jag ute och går med min klasskompis Erik och vi diskuterar huruvida man borde gå ut i helgen eller inte. Efter att ha konstaterat att vi var ute i onsdags och det faktiskt får räcka slänger jag ur mig "Ja, man är ju inte 18 längre" varpå Erik svarar "Nej, bara 19.." och på en millisekund känner jag mig som en gråhårig, trist gammal tant och BAM; välkommen tillbaka åldersnojan. Och när jag nu sitter här i min lägenhet en lönefredag, hör förfesterna dåna över Tuvfanängen och knappt kan bärga mig förrän klockan ska slå 20 och premiären av "På spåret" ska sätta igång kanske jag en gång för alla kan konstatera att jag faktiskt börjar bli riktigt gammal. Det enda som saknas är väl egentligen en bingolott och mormors-karameller.

När min syster såg den här bilden i somras sa hon: "Sara - sådär kommer du se ut som tant. Söt!!"
Mitt  svar till dig Sofie blir: "Jag ser redan ut så."
/Ett litet (äldre) S

onsdag 23 november 2011

Att gå i ide

Så var det det där med att komma upp på morgonen. Jag vaknar för fjärde gången inom loppet av en timme, stänger av det fjärde och sista alarmet, får lite dåligt samvete för att jag inte gick upp när det första ringde, vänder mig om och somnar om igen. En stund senare vaknar jag till igen och tvingar mig själv upp ur sängen. Jag skänker ett tack till morfar som bidrog med en varm och lurvig matta bredvid sängen så jag i alla fall inte behöver frysa tårna av mig, det är ju tillräckligt kallt som det är redan i lägenheten. Som en zombie tar jag mig långsamt ut i köket, lyckas få igång vattenkokaren och en kopp te (i tron om att detta skulle få mig att vakna till) och letar mig tillbaka till mitt rum och min soffa. Och där förblir jag sittandes en alldeles för lång stund utan att göra någonting mer än att hålla i den varma tekoppen och då och då komma ihåg att ta en klunk också. När jag bedömer mig själv som tillräckligt vaken (kanske medveten är ett bättre ordval här) för att göra någonting av dagen styr jag stegen mot duschen och även där fastnar jag ståendes och näst intill halvsovandes. När jag kommer tillbaka till rummet igen, inser att klockan blivit över tio och märker att det fortfarande är lika mörkt och grått ute undrar jag varför jag ens tvingade mig själv upp ur sängen. I ren protest hittar jag tillbaka till täcket och den fortfarande varma sängen och den här gången har jag bestämt mig för gott, nu går jag i ide. Vi ses i vår.

/Ett trött litet S

måndag 21 november 2011

En timme bort

Som vilken måndag som helst så sitter jag på Linnéuniversitetets bibliotek. Synen runt om mig är densamma som alltid; flitiga men något disträa studenter. Jag känner igen hur alla sitter uppslukade bakom sina datorer i tron om att de är just flitiga studenter medan sanningen är att de flesta av dessa studenter är inne på Facebook, YouTube eller något annat festligt och hur de då och då slänger en blick på klockan, suckar till och tar bekymrat upp läsningen i kurslitteraturen igen. Jag känner igen pennorna med LNU:s logga på som studenterna lägger ned på bordet när de byter ut dem mot sin kaffe. Ja, som vilken måndag som helst så sitter jag på Linnéuniversitetets bibliotek, men denna gång inte i Växjö utan i Kalmar. Och Kalmar sen, vilken stad! Det är andra gången jag befinner mig i Kalmar och det är andra gången jag uppslukas av dess magnifika havsutsikt när jag kliver av det näst intill tomma tåget. Idag får jag dessutom beskåda en sen soluppgång med solstrålar som speglas i det stilla vattnet framför Kalmar slott. Vi som bor i Växjö skryter gärna om vårt kära Teleborgs slott, ett ståtligt konstverk intill sjön bland, just nu, kala träd, men efter att ha sett det storslagna Kalmar slott med havet i bakgrunden som aldrig tycks ta slut kommer jag numera istället hålla mig till min morfars benämning av Teleborgs slott; ”stenhögen”. Nog är det slottet lite överskattat alltid.


Jag har förresten världens bästa morfar. Lite klyschigt, jag vet, men det är faktiskt sant. Han bor på fantastiska Västkusten, bara två timmar härifrån och det är jag förstås jätteglad över för då kan han ju komma hit och hälsa på mig. Och det gjorde han för några veckor sedan. Inte nog med att han hade med sig en hel bagagelucka med spännande saker till mig (ja det var nästan som att gå på bagageluckeloppis), han bjöd dessutom på lunch och insisterade på att köpa mig en matta. Min morfar har också, något hemlighetsfullt sådär, ett öga för detaljer så efter att han lämnat mig såg mitt rum lite annorlunda och lite bättre ut. Sa jag att han hade med sig hemgjord jordgubbssylt också? Världens bästa morfar som sagt.


Men idag är det inte morfar jag har sällskap av, idag är det Sofia, en go tjej från Stockholm. När vi sitter bredvid varandra i universitetsbiblioteket och jag ser hur hon och hennes klasskamrat kämpar sig igenom allt som heter derivata och mikroekonomi kan jag inte låta bli att känna en viss lättnad över min otroligt osammanhängande och oorganiserade kurs. Visst är den bökig och just allting som inte heter organiserat, MEN jag behöver i alla fall inte fundera över matematiska formler. När Sofia senare tröttnar på att derivera bestämmer hon sig för att jag måste få uppleva Sveriges största godisbutik, placerad i just Kalmar (huruvida det är helt sanningsenligt eller inte, vet jag inte, men det är definitivt något jag måste fördjupa mig i). När jag kliver in i Tokiga Tures godisbutik blir jag som ett barn på julafton. Trots att godis egentligen inte är SÅ gott så är det något alldeles extra att se så mycket olika sorter (500 faktiskt) på en och samma gång. Det blev förstås mest lakrits och choklad ändå. Det fina med att ha en godispåse är inte bara att man får äta godis utan också att man kan bjuda fina vänner på godis. Så när jag träffar Ida, min granne från Stockholm, bjuder jag henne på en och annan gobit och hon säger förvånat ”det var faktiskt gott. Jag har liksom tänkt mig att butiken är lite b”, vilket jag ju helt klart kan hålla med om. Jag hade kanske inte heller valt att gå in i en godisbutik som hette ”Tokiga Ture” om det inte var för att just Sofia guidade in mig i godissorternas värld och just dit. Efter några godisar blir plötsligt Sofia derivatasugen igen (ja jag nästan ser hur hon inte kan låta bli att läsa lite mer i kurslitteraturen) så Ida och jag byter ut det trista plugget mot en sväng på stan och te på världens mysigaste café.

Ja, som vilken måndag som helst så har jag suttit och studerat i universitetsbiblioteket med fina vänner, men tänk vad mycket roligare och mer spännande det varit än en vanlig måndag. Tänk vad mycket det gör att åka iväg lite. Bara en liten stund bort, en timma faktiskt. En timma jag absolut kommer återvända till.


Kalmar

/Ett litet S (det blev ett lite långt inlägg, men så går det när man sitter på ett tåg)

fredag 18 november 2011

(nästan) 100 dagar i Växjö

Efter att ha bott i Växjö i nästan 100 dagar kan jag nu konstatera:

- Här är verkligen alla trevliga. Jag har nog aldrig förr träffat så mycket vänliga människor på ett och samma ställe. Det är nästan kusligt, fast på ett trevligt sätt. (Man skulle kunna säga att det är lite som motsatsen till GeKås i Ullared.)

- Det går att gå upp 10 minuter innan föreläsningen börjar och ändå hinna i tid. Om man dessutom sätter sig på cykeln och rullar ned till universitetet hinner man på nästan 5. Snacka om sovmorgon.

- Som student är Växjö med dess icke-existerande shoppingmöjligheter ett perfekt ställe att spara pengar på. Baksidan är att pengarna som annars skulle lagts på kläder istället läggs på universitetsbibliotekets café samt nationspubarna.

- Bil och buss är överskattat när det går att cykla och gå vart man än ska. Och om man nu måste ta bussen så händer det ju faktiskt att den går ibland. Och om man har tur är den så full att man slipper betala.

- Om vinden ligger rätt kan man känna lukten av hästhage vid öppet fönster. Faktiskt ganska mysigt.

- Växjö är Sveriges grönaste stad. Växjö är också Sveriges mest regniga stad. (Behöver jag säga mer?)

- Skåne och Småland är inte samma sak. Det här är otroligt viktigt och dessa ska därför aldrig blandas ihop. Råkar man göra detta kan man räkna med att få både uppläxning och en 20 minuters förklaring om varför Skåne är bättre än Småland eller vice versa.

- Här existerar ingenting som heter stress. Det behövs liksom inte.

- Varje bil stannar vid övergångstället, oavsett om man sitter på en cykel eller går till fots. Det har varit lite av en chock att inte själv behöva ta klivet ut i gatan för att lyckas ta sig över. Det har också tagit sin tid att avvänja sig vid hetsiga armrörelser och argsinta ansiktsuttryck från bilförarna. Men jag börjar komma in i det.

- Om man trampar iväg på cykeln 10 minuter åt ena hållet hamnar man mitt i Smålands skogar, bland röda hus, ladugårdar, hästar och kor. Om man trampar iväg på cykeln 10 minuter åt andra hållet så hamnar man mitt i stan.

- Jag har hittat kanske världens bästa pulkabacke. Den ska provåkas så fort den småländska snön kommer. Vintern i Småland kopplar för övrigt min klasskompis Johanna ihop med snöstormarna i Barnen i bullerbyn och Emil i Lönnerberga och hon föreställer sig därför vintrarna såhär:

(Jag däremot hoppas på lite mindre storm. Fast det vore ju rätt ballt att åka släde förståss.)

/Ett litet S

söndag 13 november 2011

Din dag, pappa.

Idag är det en dag vi kallar "fars dag". Någon gång var det någon som bestämde att vi just idag skulle hedra våra pappor, att vi skulle ge dom en egen dag, en fars dag. En dag där man går upp lite tidigare än vanligt för att baka något gott och servera sin pappa frukost på sängen. Eftersom att jag idag varken har gått upp tidigt, bakat eller träffat min pappa kommer här istället en liten hyllning till honom.


Pappa, du har lärt mig mycket. Du har lärt mig att klippa gräset, du har lärt mig att dra kablar i ett helt hus, du har lärt mig hur man målar en vägg, du har lärt mig hur man byter däck på bilen, du har lärt mig hur man sätter upp en julbelysning, du har lärt mig hur man tänder en brasa i spisen, du har lärt mig hur man hissar och viker en flagga, du har lärt mig hur man skruvar ihop IKEA-möbler, du har lärt mig hur man gräver ned ett bredband i trädgården, du har lärt mig att löda, du har lärt mig hur man spikar och bygger sina egna saker, du har lärt mig att hugga ved, du har lärt mig lösa alla möjliga tekniska problem, du har lärt mig att grilla, du har lärt mig att köra bil. Du har lärt mig att bli den jag är. Du har också lärt mig massor mer. Tack, fortsätt gärna med det.


Och pappa, för mig är alla dagar dina. 


/Ett litet S

lördag 29 oktober 2011

Trehundrasextiofem

Ett. Tolv. Trehundrasextiofem. Idag är det exakt ett år sedan jag förväntansfylld klev ombord på planet som skulle ta mig mot fantastiska Quepos, Costa Rica. Det var kolsvart, kallt och den första snön hade hunnit komma och försvinna. Jag kommer ihåg det som igår, men det känns som en evighet sedan. Jag landar i San José och upplever de tre bästa månaderna på länge. Quepos, Montezuma, Dominical, Havana, Tamarindo - alla var de där och bidrog till mitt paradis. I Januari tar jag med mig pura vida-andan och beger mig hem mot kyliga Svea rike igen. Bakom mig lämnar jag dagar av lycka och glädje. Dagarna går, väskan förblir oupppackad och utomhus blir allting vitt. Plötsligt får jag uppleva verklighetens overklighet och allting blir mörkt. Dagar som i en mardröm och sorg gör avtryck och ingenting blir som förut. Jag är långt ifrån samma person idag som den flickan som klev på planet för 365 dagar sedan. De senaste tolv månaderna har varit en resa, både i lycka och sorg. Jag har lärt mig att ta vara på livet och slutat att ta saker för givet. Jag försöker att njuta av varje sekund av dagen. Livet är en resa och du är resans vägvisare.Vi har 365 dagar på ett år - använd dom.

Tvåhundrafjorton ord,
Litet S
Jag är på väg. Är du?

tisdag 11 januari 2011

Walking the streets of Havana

Efter oandligt manga pass- och visumkontroller blir jag inslangd i en txi med tva andra och efter en timmas irrande till olika hotell kommer jag antligen fram till det boende jag bokat via internet till mig och Maria. Efter ett antal paringningar pa olika dorrar hittar jag ratt men mots av en dam som forklarar att det ar fullt. Klockan ar ett pa natten, jag har haft den trakigaste dagen i mitt liv, jag ar trott, hungrig, har ingen aning om var Maria ar och befinner mig nu ensam i ett frammande land. Jag star still en sekund och samlar den lilla energi jag har kvar i kroppen och forklarar for damen att jag har en reservation for tva personer for tva natter och att jag inte tankar ga darifran forran jag har nagonstans att sova. Efter vad som kanns som en evighet slutar det med att jag far sova hos en granne som rakar ha ett rum ledigt. Hon forklarar for mig att det ar hogst olagligt och att jag inte far namna det for nagon for da kommer hon raka illa ut. Jag betalar henne ca 200 kr for 6 timmars somn och morgonen darpa tar jag mitt pick och pack och skyndar mig darifran. 

Mandagen spenderas med hela mitt tillfalliga liv pa ryggen vandrandes langs gatorna i Havana i hopp om att finna ett internetcafe. Det visar sig att internet ar hogst ovanligt och att det bara ar enstaka hotell som har tillgang till det. Efter nagra timmars letande hittar jag ett hotell med internetuppkoppling och kan antligen fa klarhet i var Maria ar (det visar sig att hon ar kvar i Mexiko). Jag plockar fram pura vida-andan igen och atervander ut pa gatorna for att kopa nagonting att ata (efter narmre 24 timmar utan mat ar jag ganska hungrig)  och hoppas pa att stota pa Maria. 

Ett litet S

Ge mig 30 grader kallt och tomtar overallt

Jag sitter i en obekvam fotolj pa flygplatsen i San Jose. Jag har last ut min bok, lyssnat sonder musiken i min ipod och tittat igenom bilderna i kameran sa manga ganger att jag vet vilken nasta bild ar. 2 timmar har passerat, 5 timmar aterstar. Jag ar kall, uttrakad och varje sekund tycks vara en evighet. Anledningen till att jag spenderar en hel dag pa flygplatsen ar att alla bussar och transfers fran Quepos till San Jose var fullbokade och jag blev tvungen att ta morgonflyget. Jag skyller pa min nya spontana och lata pura vida-stil men lovar mig sjalv att planera battre nasta gang. Jag forsoker halla humoret uppe och ser fram emot min kommande vecka pa Kuba med min harliga norska vaninna Maria.

De senste veckorna har flugit fram och i stort sett varje dag har spenderats pa stranden i alla dess olika former. Bland annat bjod Nick, min beach buddy fran Texas, med mig pa en Jetskitur som slutade med motorstopp, Markus har gett mig en och annan surflektion och Jason i baren har serverat mig hejdlost manga drinkar.

Julafton och nyar spenderades med drinkar och fest pa stranden och passerade lika fort som de kom. Trots att jag saknade lussebullar, sno, glogg och allt annat som hor julen till var det en fantastisk vecka!

Ett litet S