onsdag 30 november 2011

När känslorna tar över

Det var den första måndagen i november 2010 och jag hade precis anlänt till el Paraiso School i Manuel Antonio. Klassen bestod av några få elever med spretiga personligheter och snarare än en aha-upplevelse kände jag ett sting av besvikelse. Men så plötsligt kom där gåendes en ung kille längs vägen, helt i sin egen takt, helt i sin egen värld. Han svängde in mot skolan, utbytte glada blickar och konverserade på knacklig spanska med lärarna, som om han känt dem en evighet. Det visar sig att han kommer från London, att jag knappt begriper ett ord av vad han säger med sin djupa brittiska accent och att han haft privatundervisning i fyra veckor, därav relationen till lärarna. Det här blir början på en relation med den mest unika människa jag träffat i hela mitt liv. En människa jag och mina Costa-vänner tillbringar långa dagar, långa nätter och många äventyr med. För mig var många gånger den stående trettio minuters långa promenaden med honom till skolan dagens höjdpunkt. Fantastiska dagar i Quepos och Montezuma. Minnen för livet. Minnen jag föreställt mig om och om igen, på andra platser, på nya äventyr.

Så när jag igår kväll plötsligt får reda på att en av världens mest fantastiska och egna människor i somras, den tjugoförsta juni, lämnat oss och att det är därför jag inte fått svar på mina mail känner jag genast en oerhörd längtan och tomhet. En längtan tillbaka, till det som var och till det som skulle kunna bli. En tomhet om att det aldrig kommer kunna bli så. Det var nu drygt ett år sedan jag lärde känna Jif, en vän som lärde mig att leva och njuta av dagen, en vän som fick mig att öppna upp ögonen för världen, en vän som jag är evigt tacksam. En vän som gjort avtryck som aldrig försvinner.


När jag nu sitter i skolans bibliotek för att läsa och skriva om hur vi ska förändra FN för att skapa en bättre värld och ge fler människor ett bättre liv känns det plötsligt inte längre relevant. Plötsligt blir jag egoistisk. Jag bryr mig inte längre om världen. Istället bryr jag mig om de människor jag själv har band med, de människor jag delat mitt liv med. Det är alltid er jag kommer att sätta i första rummet, det är alltid er jag kommer känna starkast till och det är er jag aldrig kommer sluta kämpa för. Det är er jag tänker på när de innersta känslorna tar över.

/Ett litet S

fredag 25 november 2011

Bingolotter och mormorskarameller

I somras fyllde jag 22 år. Tjugotvå låter ju inte speciellt mycket. Till exempel tjugotvå myror är inte så många myror, medan tjugotvå elefanter kanske känns desto fler. Men tjugotvå år då? Nej, tjugotvå år, det är nog egentligen inte så mycket, min farfar är ju hela nittiotvå år, det är faktiskt sjuttio år mer än vad jag är. Trots att tjugotvå år alltså inte är jättegammalt hade jag i somras en ordentlig åldersnoja och hade det inte varit för att min syster ordnade en överraskningsmiddag hade jag troligen inte låtit någon fira mig. Efter att ha mottagit lite anti-ålders-noja-gåvor som tex boken "Åldersupproret" (tack Pontus) ändrade jag dock min inställning och har sedan dess ansett mig vara barnsligt ung.

Men så är jag ute och går med min klasskompis Erik och vi diskuterar huruvida man borde gå ut i helgen eller inte. Efter att ha konstaterat att vi var ute i onsdags och det faktiskt får räcka slänger jag ur mig "Ja, man är ju inte 18 längre" varpå Erik svarar "Nej, bara 19.." och på en millisekund känner jag mig som en gråhårig, trist gammal tant och BAM; välkommen tillbaka åldersnojan. Och när jag nu sitter här i min lägenhet en lönefredag, hör förfesterna dåna över Tuvfanängen och knappt kan bärga mig förrän klockan ska slå 20 och premiären av "På spåret" ska sätta igång kanske jag en gång för alla kan konstatera att jag faktiskt börjar bli riktigt gammal. Det enda som saknas är väl egentligen en bingolott och mormors-karameller.

När min syster såg den här bilden i somras sa hon: "Sara - sådär kommer du se ut som tant. Söt!!"
Mitt  svar till dig Sofie blir: "Jag ser redan ut så."
/Ett litet (äldre) S

onsdag 23 november 2011

Att gå i ide

Så var det det där med att komma upp på morgonen. Jag vaknar för fjärde gången inom loppet av en timme, stänger av det fjärde och sista alarmet, får lite dåligt samvete för att jag inte gick upp när det första ringde, vänder mig om och somnar om igen. En stund senare vaknar jag till igen och tvingar mig själv upp ur sängen. Jag skänker ett tack till morfar som bidrog med en varm och lurvig matta bredvid sängen så jag i alla fall inte behöver frysa tårna av mig, det är ju tillräckligt kallt som det är redan i lägenheten. Som en zombie tar jag mig långsamt ut i köket, lyckas få igång vattenkokaren och en kopp te (i tron om att detta skulle få mig att vakna till) och letar mig tillbaka till mitt rum och min soffa. Och där förblir jag sittandes en alldeles för lång stund utan att göra någonting mer än att hålla i den varma tekoppen och då och då komma ihåg att ta en klunk också. När jag bedömer mig själv som tillräckligt vaken (kanske medveten är ett bättre ordval här) för att göra någonting av dagen styr jag stegen mot duschen och även där fastnar jag ståendes och näst intill halvsovandes. När jag kommer tillbaka till rummet igen, inser att klockan blivit över tio och märker att det fortfarande är lika mörkt och grått ute undrar jag varför jag ens tvingade mig själv upp ur sängen. I ren protest hittar jag tillbaka till täcket och den fortfarande varma sängen och den här gången har jag bestämt mig för gott, nu går jag i ide. Vi ses i vår.

/Ett trött litet S

måndag 21 november 2011

En timme bort

Som vilken måndag som helst så sitter jag på Linnéuniversitetets bibliotek. Synen runt om mig är densamma som alltid; flitiga men något disträa studenter. Jag känner igen hur alla sitter uppslukade bakom sina datorer i tron om att de är just flitiga studenter medan sanningen är att de flesta av dessa studenter är inne på Facebook, YouTube eller något annat festligt och hur de då och då slänger en blick på klockan, suckar till och tar bekymrat upp läsningen i kurslitteraturen igen. Jag känner igen pennorna med LNU:s logga på som studenterna lägger ned på bordet när de byter ut dem mot sin kaffe. Ja, som vilken måndag som helst så sitter jag på Linnéuniversitetets bibliotek, men denna gång inte i Växjö utan i Kalmar. Och Kalmar sen, vilken stad! Det är andra gången jag befinner mig i Kalmar och det är andra gången jag uppslukas av dess magnifika havsutsikt när jag kliver av det näst intill tomma tåget. Idag får jag dessutom beskåda en sen soluppgång med solstrålar som speglas i det stilla vattnet framför Kalmar slott. Vi som bor i Växjö skryter gärna om vårt kära Teleborgs slott, ett ståtligt konstverk intill sjön bland, just nu, kala träd, men efter att ha sett det storslagna Kalmar slott med havet i bakgrunden som aldrig tycks ta slut kommer jag numera istället hålla mig till min morfars benämning av Teleborgs slott; ”stenhögen”. Nog är det slottet lite överskattat alltid.


Jag har förresten världens bästa morfar. Lite klyschigt, jag vet, men det är faktiskt sant. Han bor på fantastiska Västkusten, bara två timmar härifrån och det är jag förstås jätteglad över för då kan han ju komma hit och hälsa på mig. Och det gjorde han för några veckor sedan. Inte nog med att han hade med sig en hel bagagelucka med spännande saker till mig (ja det var nästan som att gå på bagageluckeloppis), han bjöd dessutom på lunch och insisterade på att köpa mig en matta. Min morfar har också, något hemlighetsfullt sådär, ett öga för detaljer så efter att han lämnat mig såg mitt rum lite annorlunda och lite bättre ut. Sa jag att han hade med sig hemgjord jordgubbssylt också? Världens bästa morfar som sagt.


Men idag är det inte morfar jag har sällskap av, idag är det Sofia, en go tjej från Stockholm. När vi sitter bredvid varandra i universitetsbiblioteket och jag ser hur hon och hennes klasskamrat kämpar sig igenom allt som heter derivata och mikroekonomi kan jag inte låta bli att känna en viss lättnad över min otroligt osammanhängande och oorganiserade kurs. Visst är den bökig och just allting som inte heter organiserat, MEN jag behöver i alla fall inte fundera över matematiska formler. När Sofia senare tröttnar på att derivera bestämmer hon sig för att jag måste få uppleva Sveriges största godisbutik, placerad i just Kalmar (huruvida det är helt sanningsenligt eller inte, vet jag inte, men det är definitivt något jag måste fördjupa mig i). När jag kliver in i Tokiga Tures godisbutik blir jag som ett barn på julafton. Trots att godis egentligen inte är SÅ gott så är det något alldeles extra att se så mycket olika sorter (500 faktiskt) på en och samma gång. Det blev förstås mest lakrits och choklad ändå. Det fina med att ha en godispåse är inte bara att man får äta godis utan också att man kan bjuda fina vänner på godis. Så när jag träffar Ida, min granne från Stockholm, bjuder jag henne på en och annan gobit och hon säger förvånat ”det var faktiskt gott. Jag har liksom tänkt mig att butiken är lite b”, vilket jag ju helt klart kan hålla med om. Jag hade kanske inte heller valt att gå in i en godisbutik som hette ”Tokiga Ture” om det inte var för att just Sofia guidade in mig i godissorternas värld och just dit. Efter några godisar blir plötsligt Sofia derivatasugen igen (ja jag nästan ser hur hon inte kan låta bli att läsa lite mer i kurslitteraturen) så Ida och jag byter ut det trista plugget mot en sväng på stan och te på världens mysigaste café.

Ja, som vilken måndag som helst så har jag suttit och studerat i universitetsbiblioteket med fina vänner, men tänk vad mycket roligare och mer spännande det varit än en vanlig måndag. Tänk vad mycket det gör att åka iväg lite. Bara en liten stund bort, en timma faktiskt. En timma jag absolut kommer återvända till.


Kalmar

/Ett litet S (det blev ett lite långt inlägg, men så går det när man sitter på ett tåg)

fredag 18 november 2011

(nästan) 100 dagar i Växjö

Efter att ha bott i Växjö i nästan 100 dagar kan jag nu konstatera:

- Här är verkligen alla trevliga. Jag har nog aldrig förr träffat så mycket vänliga människor på ett och samma ställe. Det är nästan kusligt, fast på ett trevligt sätt. (Man skulle kunna säga att det är lite som motsatsen till GeKås i Ullared.)

- Det går att gå upp 10 minuter innan föreläsningen börjar och ändå hinna i tid. Om man dessutom sätter sig på cykeln och rullar ned till universitetet hinner man på nästan 5. Snacka om sovmorgon.

- Som student är Växjö med dess icke-existerande shoppingmöjligheter ett perfekt ställe att spara pengar på. Baksidan är att pengarna som annars skulle lagts på kläder istället läggs på universitetsbibliotekets café samt nationspubarna.

- Bil och buss är överskattat när det går att cykla och gå vart man än ska. Och om man nu måste ta bussen så händer det ju faktiskt att den går ibland. Och om man har tur är den så full att man slipper betala.

- Om vinden ligger rätt kan man känna lukten av hästhage vid öppet fönster. Faktiskt ganska mysigt.

- Växjö är Sveriges grönaste stad. Växjö är också Sveriges mest regniga stad. (Behöver jag säga mer?)

- Skåne och Småland är inte samma sak. Det här är otroligt viktigt och dessa ska därför aldrig blandas ihop. Råkar man göra detta kan man räkna med att få både uppläxning och en 20 minuters förklaring om varför Skåne är bättre än Småland eller vice versa.

- Här existerar ingenting som heter stress. Det behövs liksom inte.

- Varje bil stannar vid övergångstället, oavsett om man sitter på en cykel eller går till fots. Det har varit lite av en chock att inte själv behöva ta klivet ut i gatan för att lyckas ta sig över. Det har också tagit sin tid att avvänja sig vid hetsiga armrörelser och argsinta ansiktsuttryck från bilförarna. Men jag börjar komma in i det.

- Om man trampar iväg på cykeln 10 minuter åt ena hållet hamnar man mitt i Smålands skogar, bland röda hus, ladugårdar, hästar och kor. Om man trampar iväg på cykeln 10 minuter åt andra hållet så hamnar man mitt i stan.

- Jag har hittat kanske världens bästa pulkabacke. Den ska provåkas så fort den småländska snön kommer. Vintern i Småland kopplar för övrigt min klasskompis Johanna ihop med snöstormarna i Barnen i bullerbyn och Emil i Lönnerberga och hon föreställer sig därför vintrarna såhär:

(Jag däremot hoppas på lite mindre storm. Fast det vore ju rätt ballt att åka släde förståss.)

/Ett litet S

söndag 13 november 2011

Din dag, pappa.

Idag är det en dag vi kallar "fars dag". Någon gång var det någon som bestämde att vi just idag skulle hedra våra pappor, att vi skulle ge dom en egen dag, en fars dag. En dag där man går upp lite tidigare än vanligt för att baka något gott och servera sin pappa frukost på sängen. Eftersom att jag idag varken har gått upp tidigt, bakat eller träffat min pappa kommer här istället en liten hyllning till honom.


Pappa, du har lärt mig mycket. Du har lärt mig att klippa gräset, du har lärt mig att dra kablar i ett helt hus, du har lärt mig hur man målar en vägg, du har lärt mig hur man byter däck på bilen, du har lärt mig hur man sätter upp en julbelysning, du har lärt mig hur man tänder en brasa i spisen, du har lärt mig hur man hissar och viker en flagga, du har lärt mig hur man skruvar ihop IKEA-möbler, du har lärt mig hur man gräver ned ett bredband i trädgården, du har lärt mig att löda, du har lärt mig hur man spikar och bygger sina egna saker, du har lärt mig att hugga ved, du har lärt mig lösa alla möjliga tekniska problem, du har lärt mig att grilla, du har lärt mig att köra bil. Du har lärt mig att bli den jag är. Du har också lärt mig massor mer. Tack, fortsätt gärna med det.


Och pappa, för mig är alla dagar dina. 


/Ett litet S