fredag 25 november 2011

Bingolotter och mormorskarameller

I somras fyllde jag 22 år. Tjugotvå låter ju inte speciellt mycket. Till exempel tjugotvå myror är inte så många myror, medan tjugotvå elefanter kanske känns desto fler. Men tjugotvå år då? Nej, tjugotvå år, det är nog egentligen inte så mycket, min farfar är ju hela nittiotvå år, det är faktiskt sjuttio år mer än vad jag är. Trots att tjugotvå år alltså inte är jättegammalt hade jag i somras en ordentlig åldersnoja och hade det inte varit för att min syster ordnade en överraskningsmiddag hade jag troligen inte låtit någon fira mig. Efter att ha mottagit lite anti-ålders-noja-gåvor som tex boken "Åldersupproret" (tack Pontus) ändrade jag dock min inställning och har sedan dess ansett mig vara barnsligt ung.

Men så är jag ute och går med min klasskompis Erik och vi diskuterar huruvida man borde gå ut i helgen eller inte. Efter att ha konstaterat att vi var ute i onsdags och det faktiskt får räcka slänger jag ur mig "Ja, man är ju inte 18 längre" varpå Erik svarar "Nej, bara 19.." och på en millisekund känner jag mig som en gråhårig, trist gammal tant och BAM; välkommen tillbaka åldersnojan. Och när jag nu sitter här i min lägenhet en lönefredag, hör förfesterna dåna över Tuvfanängen och knappt kan bärga mig förrän klockan ska slå 20 och premiären av "På spåret" ska sätta igång kanske jag en gång för alla kan konstatera att jag faktiskt börjar bli riktigt gammal. Det enda som saknas är väl egentligen en bingolott och mormors-karameller.

När min syster såg den här bilden i somras sa hon: "Sara - sådär kommer du se ut som tant. Söt!!"
Mitt  svar till dig Sofie blir: "Jag ser redan ut så."
/Ett litet (äldre) S

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar