onsdag 30 november 2011

När känslorna tar över

Det var den första måndagen i november 2010 och jag hade precis anlänt till el Paraiso School i Manuel Antonio. Klassen bestod av några få elever med spretiga personligheter och snarare än en aha-upplevelse kände jag ett sting av besvikelse. Men så plötsligt kom där gåendes en ung kille längs vägen, helt i sin egen takt, helt i sin egen värld. Han svängde in mot skolan, utbytte glada blickar och konverserade på knacklig spanska med lärarna, som om han känt dem en evighet. Det visar sig att han kommer från London, att jag knappt begriper ett ord av vad han säger med sin djupa brittiska accent och att han haft privatundervisning i fyra veckor, därav relationen till lärarna. Det här blir början på en relation med den mest unika människa jag träffat i hela mitt liv. En människa jag och mina Costa-vänner tillbringar långa dagar, långa nätter och många äventyr med. För mig var många gånger den stående trettio minuters långa promenaden med honom till skolan dagens höjdpunkt. Fantastiska dagar i Quepos och Montezuma. Minnen för livet. Minnen jag föreställt mig om och om igen, på andra platser, på nya äventyr.

Så när jag igår kväll plötsligt får reda på att en av världens mest fantastiska och egna människor i somras, den tjugoförsta juni, lämnat oss och att det är därför jag inte fått svar på mina mail känner jag genast en oerhörd längtan och tomhet. En längtan tillbaka, till det som var och till det som skulle kunna bli. En tomhet om att det aldrig kommer kunna bli så. Det var nu drygt ett år sedan jag lärde känna Jif, en vän som lärde mig att leva och njuta av dagen, en vän som fick mig att öppna upp ögonen för världen, en vän som jag är evigt tacksam. En vän som gjort avtryck som aldrig försvinner.


När jag nu sitter i skolans bibliotek för att läsa och skriva om hur vi ska förändra FN för att skapa en bättre värld och ge fler människor ett bättre liv känns det plötsligt inte längre relevant. Plötsligt blir jag egoistisk. Jag bryr mig inte längre om världen. Istället bryr jag mig om de människor jag själv har band med, de människor jag delat mitt liv med. Det är alltid er jag kommer att sätta i första rummet, det är alltid er jag kommer känna starkast till och det är er jag aldrig kommer sluta kämpa för. Det är er jag tänker på när de innersta känslorna tar över.

/Ett litet S

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar