lördag 31 december 2011

Ytterligare ett år rikare

Så var det bara några timmar kvar på 2011. Ett år som kom och gick i en sådan fart som om det var en dröm, men som lämnade avtryck som för alltid kommer kännas. För mig började 2011 på en strand i Costa Rica och var starten på en 365 dagars lång resa. En resa som tagit mig genom kärlek, äventyr, sorg, utmaningar och lycka och som fört mig hit där jag är idag.

Med 2011-års känslor i bagaget tänker jag nu ta 2012 med storm. Jag tänker njuta av varje dag och se till att allt det där som det bara pratas om faktiskt blir av. Jag tänker göra 2012 till det bästa året och hoppas att ni är med mig. Och kära vänner, glöm inte vad Hoffmaestro sjöng; "though life is rough and the road is tuff, you can seize the day".

Tack för 2011 och gott nytt 2012!
/Litet S

fredag 23 december 2011

Step into christmas

Det är den tjugotredje december och när jag nyvaket kommer ned för trappan möts jag av min spralliga sjuåriga kusin som glatt utbrister; "Sara! Nu är det lillejul!". Jag ser hur hans ögon tindrar och hur den efterlängtade lillejulafton till slut har kommit.

Utanför fönstrena singlar det dock inte ned en enda snöflinga, istället är det en grådisig himmel som släpper ned en och annan regndroppe. Väderuppläsaren på radion säger att det är +6 grader ute. Så det blir ingen vit jul i år trots allt. Men vad gör egentligen det när det som betyder jul mer än allt annat redan är här, en tid med familj och vänner.

Julmusiken har spirat på Vinyl hela december, det har druckits glögg flera söndagar i rad, mormors kötbullar är färdigstekta, laxen är sedan länge gravad på alla dess håll och i matkällaren står julgodiset redo att ätas upp. På ovanvåningen sitter moster med familj och blickar nyfiket mot paketen under granen i väntan på att hugga in på julbordet.

Det är den tjugotredje december och äntligen dansar vi in julen!
Elton John's – Step Into Christmas

/Ett litet S

onsdag 21 december 2011

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Foto: UNICEF 

Jul 2011>


/Ett litet S

lördag 17 december 2011

onsdag 14 december 2011

Uppförsbacke

Jag är en jävel på nedförsbackar. Om dem så kommer plötsligt eller oväntat. Om jag så gjort mig förtjänt av dem eller inte. Oavsett varför, hur och när dem kommer så hoppar jag på dem. Jag släpper på bromsen, rullar ned och ser hur allting går som på en räls, fort fram åt ett håll, åt rätt håll.

Men en nedförsbacke tar alltid slut. Det måste den göra. Min föreläsare sade klokt här om dagen "Vem sade att livet ska vara enkelt. Livet måste vara en uppförsbacke annars lär man sig ingenting." Det är så oerhört sant. Det är i de svåraste stunder vi lär oss mest. Klart också att vi behöver uppförsbackar så att vi kan lära oss att njuta när det går nedför. Dessutom finns det inte många känslor som slår den när man står på toppen av en omöjligklassad uppförsbacke, ser tillbaka på den långa och krokiga väg man kämpat sig igenom, vänder blicken åt andra hållet och ser hur det från och med nu dalar nedåt. Den känslan är oövervinnerlig.

Men när man står i början av den där vidriga uppförsbacken så känns det inte speciellt bra och när man inte ens ser slutet då känns det inte bra alls. Då spelar det ingen roll hur det känns när man är uppe, för det är inte där man är just nu. På sistone har jag mött allt fler uppförsbackar och jag vet inte om jag kan minnas när jag senast flög fram i en nedförsbacke. Och uppförsbackarna känns, mer och mer. Jag vet att jag lyckas bestiga dem, det gör jag alltid, jag önskar bara att det kunde ske nu.

/Litet S

måndag 12 december 2011

Fyra minuter i himlen

Det är ungefär 400 meter från min lägenhet till skolan och det tar mig ungefär fyra minuter att ta mig dit. I Stockholm var jag van vid en resväg, vart jag än skulle, på absolut minst trettio minuter. Trettio minuter av bortkastad tid som jag varje gång önskade att jag kunde lägga på någonting annat. Men det var också trettio minuter av känslor. Trettio minuter jag spenderade med mig själv, musik och tankar. Dessa trettio minuter av reflektion och njutning saknar jag varje morgon. Därför är det någonting alldeles speciellt med de fyra minuter jag har innan jag är framme i skolan.

Det är måndag, dagen innan Lucia, och jag stänger igen dörren och vrider nyckeln ett varv åt höger. Jag småskuttar nedför trappstegen samtidigt som jag så fort som möjligt försöker få igång musiken i mina hörlurar. Sladden har trasslat till sig som vanligt och jag svär tyst för mig själv och lovar att jag måste försöka komma på ett knep att undvika detta. Lagom till att jag svängt förbi tjugoettan drar musiken igång och jag kan ta ett djupt andetag och känna hur hela kroppen fylls med energi. Jag känner hur jag fylls med glädje, lycka och hopp och jag känner på mig att det blir en bra dag. När jag lite senare är framme tackar jag Chino y Nacho för fyra bra minuter och bestämmer mig för att det redan är en bra dag.

Morgonens låt: Chino & Nacho – Niña Bonita
Morgonens känslor: Costa Rica-fever

/Lilla S

lördag 10 december 2011

Den mystiska gåtans sanning bakom citrusfrukterna

Så här i jultider äts det en väldans massa citrusfrukter i alla dess former. I butiken inhandlas det mandariner, satsumas och clementiner så det står härliga till. Hos en helt vanlig människa är det näst intill omöjligt att urskilja dessa tre frukter och därför köper man ofta det som säljs, dock helt ovetande om vad man egentligen köper. Är du också en av dem som aldrig riktigt förstått skillnaden mellan de tre frukterna och är, liksom jag, trött på att ständigt köpa fel och behöva spotta ut kärna efter kärna? Då kommer här citrusfrukternas sanning och svaret på det vi alla undrar: vad är skillnaden mellan en mandarin, en clementin och en satsumas?


Clementinen: Kommer från Citrus reticulata Clementina-gruppen. Utmärkande för clementinen är den intensiva, söta och uppfriskande smaken. Clementinen är lätt att skala och innehåller inga eller få kärnor. Importeras främst från Spanien.

Mandarinen: Kommer från Citrus reticulata Deliciosa-gruppen. Mandarinen var de små citrusfrukter som först började säljas i Sverige. Mandarinen är i regel små, söta och tunnskaliga, med många kärnor. Importeras främst från Spanien.

Satsumasen: Kommer från Citrus reticulata Unshiu-gruppen. Fruktens skal skiftar ofta i grönt, men är trots detta mogen. Smaken är mild, sötsyrlig och fruktköttet saftigt och kärnfritt. Importeras från Japan.

Sådär. Nu vet jag, nu vet ni, nu vet vi. Den mystiska gåtans sanning är lagd på bordet och det är dags att börja njuta av din favorit.


/Ett litet S(atsumas-freak)  

onsdag 7 december 2011

Är det en vanlig dag?

Liksom förra året vid den här tidpunkten befinner jag mig inte på samma ställe som min familj. Det finns vissa tillfällen då det är lite tråkigt att inte bo nära familjen. Tillfällen då man önskar att avståndet mellan där man själv bor och där familjen bor inte var så långt. Tillfällen då man vill laga dem en god middag och kanske bjuda på lite frukost på sängen. Idag är ett sådant tillfälle då jag önskar att jag vore lite lite närmre. Idag är en sådan dag jag önskar jag kunde ge min pappa en födelsedagskram. Istället för det blickar jag därför tillbaka. Jag tänker lite extra mycket på fina minnen med pappa och hur han firats genom åren. Ett av alla minnen med de tre essen var sommaren 2005 när vi spexade till (genom tidernas pappas favorit) Magnus Uggla. Då lät det och såg ut så här:
Litet S, större S, störst S
(klicka för låten)

Pappa, jag hoppas du får en födelsedag med mycket öl och Uggla. För mig återstår det nu bara att sjunga;
Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag. För det är pappas födelsedag.
Hurra, Hurra, Hurra!

/Lilla S

lördag 3 december 2011

Livet som student

Natten till fredag 2a december:

Klockan är 00:00. Jag går in på dagens sextonde timma av hemtentaskrivning.

Klockan är 02:10. Jag har 1 fråga kvar att besvara samt en hel del finslip och kaffet tog precis slut.

Klockan är 02:44. Kakorna som fick ersätta kaffet har börjat ge verkan. Annika och jag spårar i vår Skype-konversation.

Klockan är 02:55. Grannen under är uppe och kissar och det hörs väldigt tydligt.

Klockan är 03:10. Annika säger godnatt och hoppar i säng medan jag med min överflödsenergi har lust att ta en löprunda runt Campus.

Klockan är 03:22. Grannen är uppe och kissar igen. Min sockerkick har lagt sig och jag bestämmer mig för att efter 19 timmars skrivande besluta att jag är värd lite sömn.

Klockan är 03:45. Jag somnar

Klockan är 07:20. Efter drygt 4 timmars sömn sätter jag igång igen.

Ibland kan helt enkelt livet som student illustreras såhär:




/Ett slitet litet S