onsdag 14 december 2011

Uppförsbacke

Jag är en jävel på nedförsbackar. Om dem så kommer plötsligt eller oväntat. Om jag så gjort mig förtjänt av dem eller inte. Oavsett varför, hur och när dem kommer så hoppar jag på dem. Jag släpper på bromsen, rullar ned och ser hur allting går som på en räls, fort fram åt ett håll, åt rätt håll.

Men en nedförsbacke tar alltid slut. Det måste den göra. Min föreläsare sade klokt här om dagen "Vem sade att livet ska vara enkelt. Livet måste vara en uppförsbacke annars lär man sig ingenting." Det är så oerhört sant. Det är i de svåraste stunder vi lär oss mest. Klart också att vi behöver uppförsbackar så att vi kan lära oss att njuta när det går nedför. Dessutom finns det inte många känslor som slår den när man står på toppen av en omöjligklassad uppförsbacke, ser tillbaka på den långa och krokiga väg man kämpat sig igenom, vänder blicken åt andra hållet och ser hur det från och med nu dalar nedåt. Den känslan är oövervinnerlig.

Men när man står i början av den där vidriga uppförsbacken så känns det inte speciellt bra och när man inte ens ser slutet då känns det inte bra alls. Då spelar det ingen roll hur det känns när man är uppe, för det är inte där man är just nu. På sistone har jag mött allt fler uppförsbackar och jag vet inte om jag kan minnas när jag senast flög fram i en nedförsbacke. Och uppförsbackarna känns, mer och mer. Jag vet att jag lyckas bestiga dem, det gör jag alltid, jag önskar bara att det kunde ske nu.

/Litet S

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar