torsdag 9 augusti 2012

Harmoni

Mörkret har fallit. Jag halvligger i hängmattan och blickar ut över havet och beundrar hur stjärnorna speglar sig i vattnet. I bakgrunden hörs musiken från byn, bruset från vågorna som sköljer in över stenarna och ett härligt sorl av glada människor. Så kommer han tillbaka och slänger sig häftigt ned bredvid mig så att jag halkar ned och får sätta mig på nytt. Vi pratar länge och han lär mig om livet, det riktiga livet, och jag lyssnar fascinerat. Vi tittar på varandra och så skålar vi för nuet, han med sin plunta och jag med min burk. För kanske första gången känner jag genuin lycka och harmoni. Jag blundar, andas in och låter känslan förbli.

Montezuma, 2010.


måndag 6 augusti 2012

Livet blir bättre när man vet vart man ska

Det är lite så att man vet inte vart man är på väg förrän man är där, och när man väl är där så är man redan på väg någon annanstans. Jag tror att livet blir lite bättre när man vet vart man ska. Inte för att man ska ha en exakt plan med mål att följa, utan helt enkelt för att med en vision har man en väg, och väl på vägen är det resan och inte vägen i sig som tar dig dit, eller någon helt annanstans.



fredag 27 juli 2012

Steg

Jag tar i genomsnitt väldigt många steg varje dag. (Precis hur många vet jag inte eftersom att jag inte är en av alla dessa galna stegräknarfilurer.) På ett år blir det ännu fler och under min livstid så många att jag inte ens kan räkna dem. Jag kan ta ett steg åt sidan, framåt eller bakåt, jag kan ta ett stort eller så tar jag ett litet. Ibland går det fort och ibland långsamt. Varje gång jag tar ett steg så är det ett steg på vägen i mitt liv. Ett steg åt ett håll kan göra att jag kommer närmre medan ett steg åt andra sidan medför det motsatta. Nyligen tog jag ett steg åt sidan. Nu tar jag istället ett steg tillbaka, i rätt riktning, ett steg närmre dig.
"Jag är så mycket bättre i fantasin,
fast jag vet att den får man inte leva i."


måndag 16 juli 2012

Vår stjärna

Jag ser stjärnor på himlen. Jag ser dem och tänker på dig.
Jag undrar om du kanske finns där uppe, bland stjärnorna.
Kanske är du en stjärna. Kanske kan du se mig också.
Jag vet inte. Men jag ser stjärnorna och jag ser dig.
Du, är för alltid vår stjärna.

torsdag 12 juli 2012

Ambivalens

- Ja men då är det väl inte så konstigt att jag är så jäkla ambivalent.
"I försök med så kallade split brain-personer, det vill säga individer som genom ett kirurgiskt ingrepp fått förbindelsen (corpus calossum) mellan höger och vänster hjärnhalva åtskiljd, har man konstaterat att en människa kan inneha två inbördes motstående åsikter/viljor utan att vara medveten om detta. Den slutsats många forskare dragit av detta är att upplevelsen av vårt enhetliga sammanhållna ”jag” enbart är en illusion som gör det möjligt för oss att föreställa oss själva som en helhet. Jaget är då inget vi är utan snarare ett sorts verktyg vi använder för att koordinera och skapa logik i vårt eget agerande samt för att förutsäga andras handlande." (Gunnar Sundqvist)

tisdag 26 juni 2012

Att fylla år och bli ett år yngre

Så blev det dags igen för min årliga födelsedag. Den tittar förbi lite då och då kring midsommartider och påminner så vackert om tiden som varit och tiden som kommer. Ju äldre jag blir desto mindre tycks den där dagen betyda dock. En massa presenter känns överdådigt och gladast av allt blir jag för en grattishälsning av någon jag tycker om. Men det helt klart bästa med årets födelsedag var att jag blev ett år yngre. I tron om att redan ha varit 23 i ett helt år blev jag ju tämligen förvånad när jag insåg att så inte var fallet och att jag denna sommaren skulle bli 23, inte 24. Plötsligt kändes livet lite roligare, och plötsligt blev jag så mycket yngre. Så nu kör jag vidare på min tjugotreåriga livsstil och behöver inte känna någon oro inför att bli 24, i alla fall inte det kommande året.





tisdag 12 juni 2012

Stockholm vs. Växjö

Visst är det härligt att vara tillbaka i stan. Här finns massor med fina vänner att spendera tid med och pengar på  bland alla härliga ute-serveringar. Här kan man njuta av både pulserande stadsliv, men också behagligt villakvarter. Och det kanske bästa av allt; att ersätta en liten fattig studentlägenhet till en rymlig villa med fullt kylskåp och mysig altan. Nämnde jag den makalösa skurborstfria duschen och tvättnedkastet? Och det magnifika utbudet av laktosfritt? Här finns också fantastiska mängder av klädbutiker och snygga gossar att spana på. 

Ja, Stockholm är fantastiskt och bjuder alltid på överraskningar, men ack Stockholm är också så omständigt. Man tar tåget till träningen, man tar tåget till jobbet och man tar tåget till nästa tåg, men tåget levererar snarare signalfel och förseningar (och inte nog med det; det där jädra SL-kortet tog slut på hela juni-bufferten). Att bestämma träff med någon blir ett dagsprojekt och det spontana byts ut mot planering veckor i förväg. På gatorna trängs man bland hetsiga stadsbor och barnvagnsmammor som kör över allt som kommer i deras väg. Irritationen och stressen går på högvarv. Snacka om att jag i dessa situationer längtar tillbaka till mitt trygga campus i Växjö som minsann vet hur man levererar ett redigt lugn.

Stockholm versus Växjö alltså. Hemma versus hemma liksom.

fredag 1 juni 2012

Melankoli

Så står man här igen. Bra tider har gått och bra tider ska komma. Man har lärt sig att sakna, längta och älska om och om igen och man har lärt sig att nya tider känns. Precis som alla tidigare gånger gläds man över det fina som varit och ser fram emot allt det fina som också kommer, senare. Man vet hur det känns och hur det kommer att kännas, men det verkar inte vara någon hjälp på traven, för ändå står man här i vemod. I förtvivlan.  Ovetandes om hur det trots allt kommer att bli och rädd för att lämna det trygga nuet. Någon slags olust över att lämna något bra. Men så var det någon som sa att det också är livet, du vet det där som kommer ikapp ibland och som handlar om att just våga släppa taget och öppna upp för någonting nytt. Och om det nu är så här livet ska vara, då är det bara att hänga med och se vart vägen bär.

onsdag 30 maj 2012

Times like these

När jag stod där omgiven av gröna hagar och färgglada blommor, med solen i ögonen och andades in sommarens alla härliga dofter så tänkte jag att hur mycket jag än tycker att livet ter sig underligt och orättvist så kan jag inte annat än vara glad över att jag är en del av det. För visst är det väl något mystiskt och magiskt över livet alltid. Och är det inte just den där mystiken och magin som i slutändan gör det så fint?

Foo Fighters – Times Like These

onsdag 16 maj 2012

En doft av sommarregn

Det är någonting speciellt med doften av sommarregn. Blandningen av sommarvärme, doften av blommor och regn utgör för mig en känsla av välbehag och lugn. Jag påminns om varma och regniga dagar på Västkusten och Vässarö och jag minns tillbaka på det fina i livet. Jag ser lila syréner, blöta jordgubbsfält, midsommarfirare i jakt på regnskydd och stormiga hav. Plötsligt är det okej att känna, att vara glad men sorgsen. Det gör ingenting att det regnar, tvärtom, jag vill inte att det ska ta slut. För sommarregnet gör  mig levande. Jag är här och nu. 

Bright Eyes – First Day Of My Life
I went out in the rain, suddenly everything changed.

fredag 11 maj 2012

Den bästa tiden är nu

Trots att jag noga andas och lever i nuet är jag ständigt förföljd av tiden. Likt en skugga hänger den efter mig och påminner om dess existens. Att leva i nuet är inte att trycka på paus, tiden den fortsätter ju att gå ändå. Det som händer nu är imorgon igår och var igår ingenting mer än möjligtvis en tanke. Nuet är grunden till det som redan hänt och det som kommer att hända. Att leva i nuet är att leva i takt med tiden. Men tiden den pressar på och den skrämmer mig. Den förvirrar mig. Ett år sedan känns som igår samtidigt som igår känns som ett år sedan. Jag är rädd för det som redan varit och jag är rädd för det som ännu inte varit. Jag är rädd för tiden och det gör mig illa till mods. Någonstans i mitt tidkaos är det trots allt nuet som gör mig lugn, för nuet är det enda jag kan kontrollera. Därför är den bästa tiden nu.

måndag 23 april 2012

Eufori

Ute är det grått, disigt och regnigt. Framför mig har jag en hög med kurslitteratur och ett dokument med tre hemtentamenfrågor, fortfarande utan något svar. För en stund sedan kändes det jobbigt och ganska tråkigt. Men just nu struntar jag i det, jag har nämligen precis köpt biljett till Summerburst, en festival fylld med fantastisk housemusik. Därför har jag precis glömt bort det jobbiga och befinner mig i ett tillstånd av eufori. Detta tillstånd tänker jag andas i så länge som möjligt.

Det här ska jag alltså dansa till live. Sweet.

söndag 22 april 2012

Tiden läker ingenting

I vanlig ordning var det någon gång någon som sade någonting. Denna gången påstods det att "tiden den läker alla sår".

Tiden den går och går samtidigt som det gör lika ont ändå. Ibland, när tillräckligt mycket tid har passerat, börjar såren långsamt att läka, men ärren finns kvar för alltid. Och dom gör minst lika ont. Det kanske blir bättre med tiden, men det blir inte bra, och framför allt, det blir aldrig som förut.

Nej, tiden den läker ingenting. Så sluta prata sådant strunt.

fredag 20 april 2012

Vad hände med storstaden?

Det är torsdag kväll och jag är på väg hem från en salsabar i Stockholm. Klockan är ett när jag kommer fram till stationen och inser att nästa tåg inte går förrän klockan fem. Aningen överrumplad och irriterad vänder jag om och trampar iväg mot tunnelbanan istället. Väl framme visar jag upp min nybetalda remsa i biljettluckan och säger trevligt "Brommaplan tack" varpå jag får till svar att det inte går för sig, att det inte går några fler tunnelbanor dit ikväll, att jag helt enkelt precis missat den sista. Jag tittar på mannen i biljettluckan som om han kommit från en annan planet och säger att han ju måste skämta. Jag tittar mig omkring och undrar om det inte är Stockholm jag är i? Och om klockan inte bara är ett? Och frågar högt hur det är möjligt att det inte går några tunnelbanor? Jag förväntar mig inte att mannen i biljettluckan ska ha ett svar eller att han ska sätta in en extra tunnelbana åt mig. Istället står jag helt still en stund och bara kan inte förstå hur jag hamnat i detta scenario. Hur är det möjligt att det inte går att ta sig hem från stan en torsdagskväll strax efter midnatt i centrala Stockholm? Jag inser plötsligt att det inte bara är småstäder som Växjö som inte har någon natttrafik, inte ens Sveriges huvudstad har det.

Snopet, helt enkelt

onsdag 18 april 2012

Den här bloggen vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten

torsdag 12 april 2012

Liten men tuff eller tuff men liten?

När man släpper någon inpå raseras de murar man kämpat så länge med att bygga upp. Murar som skyddar mot det obehagliga utanför, sådant man inte rår över, sådant man gärna undviker. Så plötsligt står man där, fullkomligt avklädd och utblottad. Det tuffa har motbevisats med det lilla. Det allra innersta, det där äkta, har smugit sig fram. Det sker så långsamt att det inte syns förrän det är försent. Då står man där, avskalad, och önskar att murarna aldrig krossats och bygger upp dom igen, lite extra höga denna gången, som för att skydda sig själv, ytterligare en gång. Och så börjar man om igen.

Melissa Horn - Nått annat än det här
För att hon sätter ord på känslor så ruskigt bra.

måndag 9 april 2012

Beslutsamhet

Jag har tänkt en del på det här med att bestämma sig för saker. Man bestämmer hur man ska agera, tänka, reagera och känna, men så blir det allt förutom det man redan bestämt. Det kan egentligen handla om precis allting här i livet. Varför är det så? Varför kan man inte bestämma över sig själv? Eller är det det man gör, att man på något vis undermedvetet helt enkelt bestämmer sig för att inte göra som man bestämt? Men i så fall, varför bestämmer man sig bara inte igen för att inte göra som man bestämt utan istället göra som man dessförinnan bestämt? Och om det nu inte är en själv som bestämmer över sig själv, vem är det som gör det då?

Kanske borde jag helt enkelt bestämma mig för att sluta bestämma mig?

lördag 7 april 2012

Nära havet vill jag bo

"Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst när havet svallar och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal med havsmusik uti.
När det klara och det enkla får råda som det vill,
när ja är ja och nej är nej och tvivlet tiger still."
- Ulf Lundell
Haverdalsstrand Långfredag samt Påskafton 

onsdag 4 april 2012

Sätt på dig ett par blå strumpor vettja!

Det går ungefär en mina på varje barn i Kambodja.
Varje timma dör eller skadas någon i världen av en mina.

Ska det verkligen vara så?

156 länder har skrivit under Ottowa-konventionen som förbjuder användning, produktion och lagring av personminor. Världens mäktigaste länder; USA, Ryssland, Kina och Indien, har inte skrivit under konventionen. Om världen någon gång ska bli fri från minor måste dessa länder också skriva under.

Idag, den 4:e april, är det den Internationella dagen för en värld fri från minor. Idag bär vi blå strumpor för att uppmärksamma årsdagen för avtalet mot minor och för att uppmärksamma vikten av det fortsätta arbetet för en minfri värld.

Sätt på dig ett par blå strumpor du med och visa världen att du också bryr dig!
Passa också på att skänka en slant till FN. För endast 50 sek röjer du 5 kvadratmeter minerad mark.

Ta en minut och lyssna på FNs radiokampanj - sms:a bort minor och bidra till en minfri värld.






måndag 2 april 2012

April april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill?

Det är ingen nyhet att Växjö är Sveriges regnigaste stad och att det ständigt är halvstormigt. Det är heller ingen nyhet att vädret här aldrig håller i sig mer än några minuter innan det skiftar om igen till någonting nytt opassande, oftast i form av just regn och blåst, men ibland även en hel del dimma och någon enstaka gång solstrålar.

Men så igår när marken var täckt av snö, när det inte var speciellt kallt i luften, när det vräkte ned regn och samtidigt hagel och när plötsligt himlen öppnar upp sig med ett hej dundrande dån och blixtar, då trodde jag för en sekund att någon jävlades med mig. För inte kan det väl vara möjligt att det regnar, haglar och åskar samtidigt som det ligger snö på marken? Det är väl inte logiskt helt enkelt? Men jag insåg ganska snart att det inte var något aprilskämt, det var helt enkelt Växjö.

Gårdagens helt klart bästa aprilskämt däremot stod Supermiljöbloggen för som konstaterade att "allt är löst - planet B hittad." Läs och njut: http://www.supermiljobloggen.se/2012/04/allt-ar-lost-planet-b-hittad.html och glöm inte att tänka lite extra på miljön.

Peace out!

söndag 1 april 2012

När minnena bubblar fram

Detta eviga Costa Rica-prat. Det verkar aldrig ta slut, eller hur? Men så har jag ju så många fantastiska minnen därifrån som heller aldrig kommer att ta slut. Och när jag nu sitter här i universitetsbiblioteket och läser tråkiga vetenskapliga böcker om migration och nationalstater så kan jag inte låta bli att drömma mig tillbaka dit. Just nu minns jag tillbaka på resan till Cuba och hur fantastiskt vackert landskapet i Viñales var. Där red jag omkring på min vita fina häst och andades in livet och var sådär härligt bra jvla lycklig.


fredag 30 mars 2012

Röj en mina!

Det finns ungefär 80 miljoner minor nedgrävda i marken i över 70 länder runt om i världen. Dessa minor lemlästar eller dödar omkring tiotusen civila varje år och av dessa är 30 procent barn. De som överlever får uthärda fysiska, psykologiska och ekonomiska men under resten av livet. Minor är ett vapen som urskillningslöst drabbar människor; de skiljer inte mellan en soldats och ett barns fotsteg. De har en förödande effekt på samhällen och konsekvenserna är kännbara många år efter att konflikterna upphört.

Ett av de värsta folkmorden i historien ägde rum i Kambodja under 1970-talet. Då dog nästan 2 miljoner människor. Idag råder fred i landet, men minorna från de olika krigen skördar fortfarande över 200 dödsoffer varje år. Under kriget fanns i landet fyra till sex miljoner minor, hittills är en miljon förstörda. 

Minröjning är en långsam och dyrsam process som utvecklingsländerna själva inte har råd med. FN behöver därför ditt stöd för att fortsätta kampen mot minröjning.

Våga säga nej till minor och visa ditt engagemang här!

onsdag 28 mars 2012

I feel everything is a possibility

Livet. Ständigt dessa tankar kring livet. Ena dagen går de åt ena hållet och andra dagen går de åt det andra hållet, men de finns alltid där, de där obegripliga och icke svarsbara frågorna och funderingarna kring livet. Jag har den senaste tiden försökt förstå och definiera livet. Jag har kommit fram till någon slags livsinsikt och försöker att leva, innerligt och på riktigt, varje dag. Idag är en sådan dag jag lever lite extra.

Idag skulle en vän blivit tjugoett år, men han hann bara fylla tjugo. Det är orättvist och fel, men det är också livet. Idag tänker jag därför extra mycket på just livet och att det är här och nu. Idag vänder jag de gråa och dystra känslorna till färgsprakande fyrverkerier och bestämmer mig för att leva ut livet lite extra och för att känna mig lycklig och fri. För någonstans så känner jag att allting är möjligt.

onsdag 21 mars 2012

"Sara, du är jämt sjuk"

Nej, jag är inte jämt sjuk, jag är faktiskt frisk ganska ofta, jag är helt klart oftare frisk än sjuk. Men av någon anledning så blir jag sjuk lite då och då och då blir jag vanligtvis totalt däckad och ur balans, och det verkar ingen gå miste om. Därför är jag klassiskt och för alltid stämplad som tjejen som "jämt är sjuk". Nu faller det sig så att jag inte varit riktigt sjuk sedan i augusti (då jag i och för sig hostade sönder hela Campus under 1½ månad) och det måste vara något slags rekord. Men nu har jag alltså legat däckad i sängen i 40 graders feber och med influensa i 3 dygn, detta troligtvis för att jag här om dagen stoltserade med att jag aldrig haft just influensan. Det var helt enkelt inte min grej, men nu kan jag alltså även bocka av det.

Hur som helst. Med tanke på att jag har en tenta på fredag, att mitt rum ser ut som ett tredje världskrig och att jag inte ätit någonting sedan i söndags tänkte jag nu stå på mig. Nu ska jag frossa i american pancakes och hänga på min franska balkong tills jag blir frisk. För jag är inte alls jämt sjuk. Sådeså.


tisdag 13 mars 2012

Glory days to come

Just nu är allting bra, riktigt bra. Vårkänslorna sprider sig över campus i en dominoliknande effekt. Alla ler, alla skrattar och alla ser sådär härligt fridfullt vårkära ut.
- Det är fantastiskt och jag älskar det.

Och ja, det är lyxigt att vara student. Vi kan (nästan) bestämma helt själva hur vi vill lägga upp alla veckans dagar. Idag bestämde jag att jag skulle hälsa våren välkommen. Att spendera en hel förmiddag i sängen, bli bjuden på pannkakor till brunch, att plugga en stund i solen, att förbereda sig för vårhäng med vänner, att avnjuta eftermiddagen under klarblå himmel, strålande sol med fint sällskap samt nygrillat och sedan avsluta kvällen med ett afrikanskt danspass, det är faktiskt lyx.
- Det är fantastiskt och jag älskar det.
Vänner i vårsol

söndag 11 mars 2012

Livet är bra vackert ändå

Jag vaknar med solen i ögonen, äter en lyxfrukost, tar en härlig promenad runt sjön i den fantastiska vårsolen, avnjuter gitarrklang till värmande solstrålar, läser en intressant skolartikel, hänger på min franska balkong och spanar in fotbollsgrabbarna, gör en bra lista i Spotify, blir överrumplad när moster med man som vanligtvis hänger i Stockholm plötsligt ringer på dörren, får avnjuta kaffe och skratt, hänger lite mer på balkongen och spanar in utisarnas vårrus, får besök av tre fina töser och välkomnar kvällen med ett leende på läpparna. För livet är bra vackert ändå.

lördag 10 mars 2012

Mello

Sedan jag var ett litet barn har jag suttit fastklistrad vid Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. De svenska deltävlingarna och den stora Europeiska tävlingen var helt klart vårens höjdpunkter. Det var schlager, det var spex, det var fest. Sedan gick det snett. Blev jag äldre? Blev musiken sämre? Blev lördagskvällarnas alternativ till Mello bättre? Blev Eurovision Song Contest tävlingen ett rent fiasko? Ja, det var antagligen precis allt det här som hände. Melodifestivalen blev trist helt enkelt.

Men ändå sitter jag här idag och följer den svenska finalen. Inte direkt av ren vilja, tro mig, den rena viljan spatserar just nu runt på ett salsagolv inne stan. Där var det nämligen tänkt att jag skulle spendera kvällen. Först med sangria med mina tjejer och sedan följt av svettiga salsamoves resten av kvällen. Men istället sitter jag nu alltså upptryckt i soffan med en dundrande huvudvärk och feber. Och Melodifestivalen.

Men bara för att jag så enkelt kan klanka ned på Mello och alla dess konstiga bidrag tänker jag istället höja rösten för att jag faktiskt lyckats gilla hela tre bidrag: David Lindgren med Shout It Out (för att jag blev kär i honom redan när jag som yngre 20åring upplevde en fantastisk musikal med honom i huvudrollen), Loreen med Euphoria (för att hennes låt är grym) samt Top Cats med Baby Doll (för att jag helt enkelt alltid velat uppleva 50-talet). Det spelar absolut ingen roll vem som vinner eftersom att jag ändå inte tänker se tävlingen och heller inte tänker läsa Aftonbladets resa genom den. Däremot är det ju kul med lite nya och fräscha låtar så här på vårkanten. Så pluspoäng för det! Nästa år kanske dom kan skippa att köra dom via Melodifestivalen bara?

(Ni som undrar varför jag inte bara byter kanal nu när jag ändå inte vill se Melodifestivalen kanske inte visste att alternativet är Crocodile Dundee? Jag menar, jag gillar ju ändå musik.)

fredag 9 mars 2012

Nejdetärvällikabraattjaghållerigång

Det är officiellt nu; jag fungerar inte på lågvarv. Så fort jag stannar upp, andas lite och försöker att ta det lugnt så säger kroppen ifrån. Först kommer den där obehagliga känslan av still- och tomhet. Den som påminner mig om varför jag trivs så bra i upptempot. Sen kommer febern, som för att jävlas med mig, och tvingar mig till lugn ytterligare någon dag. Yep, rub it in bara. Lugnet, som på felbeställning och alltid vid fel tidpunkt. Jag ger det en dag, sen får det vara nog.

Och Björnstammen? Ja, det var precis allt Avicii inte var. Dessutom med fokus på ugglor, min största rädsla i livet. Men Stenladan var ju fin, det är alltid något.

torsdag 8 mars 2012

Längtar efter något som kan rädda mig

Efter en lång och fartfylld dag med studentambassadörerna sitter jag nu uppkrupen i soffan i shorts, hoodie och med sällskap av en fet kaffekopp. Om en timma öppnar insläppet till kvällens spelning med Björnstammen. Tills dess ska jag på något vis lyckas ladda om och bli pigg, gå från att se ut som en trött zombie till ett skönt Björnstammen-fan, få i mig lite middag, möta upp tjejerna och kanske framför allt förtränga värken i fötterna. Det ser mörkt ut, men det ska nog gå. Till att börja med kan jag ju stänga av mys-Adele och slänga igång lite skön-Avicii. Sen blir det sådan här musik resten av kvällen så det står härliga till: http://www.youtube.com/watch?v=jI2EcRXR7RU!

söndag 4 mars 2012

Avicii

Efter att ha varit på årets fetaste spelning med Avicii kan jag konstatera att spelningen var besökt av följande personligeter:

1. "Vi som är här för att vi gillar Avicii och att dansa-folket" intog dansgolvet med storm och stod inte stilla en endaste sekund. Vi dansar stort, vi dansar litet, vi dansar snyggt, vi dansar fult, vi dansar länge. Vi dansar. Och vi älskar Avicii.

2. "Vi som är här för att visa att vi har råd med de dyrare biljetterna till en spelning som vi egentligen kanske inte vill vara på-folket" stod mestadels stilla i vip:en med ett champangeglas i handen och blängde irriterat när grannens hopp medförde att bubblet skvätte ur. 

3. "Vi som tror att vi är på bio-folket" fick nitlotten när det köpte sittplatser och satt igenom en timtals lång spelning med låtar som man kan göra allt förutom att sitta till. De som samtidigt satt och grävde bland popcorn drog det hela ytterligare ett steg längre bort från allt som har med housemusik att göra.

Med andra ord: Avicii är fett. Att dansa är fett. Att dansa till Avicii live i Globen är fett.

tisdag 28 februari 2012

Allt fler barn i slum och fattigdom när städer växer

Den traditionella bilden av fattigdom har tidigare ofta hämtats från en lantlig miljö. En ny rapport från UNICEF visar att det växande antal barn som lever i städernas slumområden hör till de allra mest utsatta och missgynnade.  De är berövade de allra mest grundläggande rättigheterna när det gäller hälsa, utbildning och utveckling.

När städerna växer glöms barnen bort, och allt fler tvingas bo i fattiga slumområden utan sjukvård eller skola. Hundratals miljoner barn lever på detta sätt idag.

Jag stödjer UNICEF genom att vara ”Bloggare för varenda unge”. Genom att publicera detta bidrar jag till att förändra utsikterna för dessa barn. Hjälp mig genom att gilla och sprida detta inlägg. Har du en egen blogg? Bli bloggare ”För varenda unge” här:  http://unicef.se/sprid-budskapet/bli-bloggare-for-varenda-unge och lägg upp detta inlägg du också!





UNICEF arbetar för att förbättra livet för barn som får sina rättigheter kränkta varje dag.  De arbetar tillsammans med myndigheterna för att bland annat stärka hälsovårdssystem, bygga ut skolväsendet, sociala skyddssystem och förhindra att barn hamnar på gatan eller i tvångsarbete.

Läs mer på UNICEFs hemsida: http://unicef.se/nyheter/allt-fler-barn-i-slum-och-fattigdom
Bli världsförälder nu.
/Sara

lördag 25 februari 2012

¡Viva la primavera!

När jag klockan åtta i morse satt vid mitt soffbord och bländades av solen satte jag nästan frukosten i halsen. Jag har nog aldrig förut haft solstrålar som nått hela vägen in i mitt rum och in på mig. Jag ser ofta ut över grannhusen, avundsjuk av längtan efter solens värme, och ser hur solen tydligt letar sig in i deras lägenheter. Och nu har den hittat in även till mig. Trots att solen bara skymtade förbi under en sisådär fem minuter så var det helt klart dagens fem bästa. 

Nu åker vinterjackorna in i garderoben och cykeln skall vårrustas - för jag är redo att ta våren med storm.

P.S På så här bra humör blir jag av fint väder: Zumba Fitness – Baila Pa Emociona | Calypso.

Länge leve våren!
/Litet S

fredag 24 februari 2012

Tankar en fredagkväll

Dagens sanning: jag blir alltid förvånad över hur bra jag faktiskt är.

Dagens insikt: någon måste komma på ett schysst slangord för "bankomat", det är helt enkelt alldeles för långt och osexigt att använda.

Over and out!
/S

måndag 20 februari 2012

Den klassiska då-och-nu-reflektionen

Drabbades av lite påvägtillvattenfallenochregnskogsbestigningsnostalgi så här mitt i tentapluggandet.

Vägen mot vattenfallen i Montezumas regnskog slingrade sig genom bäckar, träsk och leriga höjder. Det gick upp, upp, upp och upp. Det regnade. Jag svettades. Jag tyckte att Mikes beskrivning av att vägen kunde vara lite knepig var en underdrift och undrade om vägen han pratat om var att ta sig under och över alla dessa magnifika kurviga träd. Men jag älskade det. Så mycket att jag tog mig dit ytterligare en gång.

När jag nu sitter här med en stor tenta framför mig önskar jag att jag kunde ta mig upp dit igen och bara vara.



/S

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.
Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.
UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.
På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.
UNICEF/Georgina Cranston
Smutsigt vatten dödar fler barn än krig.
Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.
Du kan göra större skillnad än du tror.
/S

tisdag 14 februari 2012

Alla hjärtans dag

Jaha, då var det dags för ytterligare en sådan där dag. I vanlig ordning var det någon som någon gång bestämde att just idag skulle vara en dag lite olik alla andra, att vi idag skulle sprida extra mycket kärlek kring oss. Visst är det väl fint med en sådan dag. En dag där alla förälskade par drabbas av kärlekshets och ska bräcka det ena paret efter det andra med romantiska, kärleksfyllda äventyr. En dag där alla ensamma påminns extra mycket över hur det känns att vara just ensam. En dag där kärlek snarare marknadförs än upplevs. Ja, visst är det väl fint med en sådan dag.

Så som normen säger är det väl därför dags för mig att önska alla mina hjärtegull där ute en fantastisk dag full med kärlek och värme. Men allra mest önskar jag att ni kunde göra alla årets dagar kärleksfulla och varma och att ni varje dag kunde förändra någons dag till det bättre. Att ni helt enkelt alltid låter kärlek finnas med er.

Morgonens låt: Ben Rector – Let The Good Times Roll

/Litet S

torsdag 9 februari 2012

Nuet

I tron om att jag snart skulle vara i Stockholm insåg jag att jag hade en timmas dötid i Alvesta. För mig är Alvesta främst en järnvägsstation och därför tycker jag inte att det är överdrivet roligt att behöva sitta där en hel timma, men så var det ju inte jag som bestämt det utan SJ.

När jag nu satt där, väldigt ensam på en bänk i Alvesta, passade jag på att läsa några reportage från Sveriges kanske bästa tidning Omvärlden. I hopp om att få läsa en intervju med min vän Annika om vårt Internationella Samhällsvetarprogram snubblade jag istället över en kort notis om Amondawastammen; en 160 personer stor stam djupt inne i Amazonas. Unikt för stammen är att de inte använder sig av mer tidsuttryck än ”det har hänt” eller ”det kommer att hända”. De placerar alltså inte in händelser i specifika tidsfack utifrån kalendrar eller tidspunkter. De räknar inte ålder baserat på antal levda år och saknar också ord för dagar, månader, år och tid. Dessa begrepp av tid behövs helt enkelt inte i deras livsstil.

Jag kan inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka. Tänk vad häftigt att kunna leva utan att haka upp sig på allt mellan sekunder och år. Tänk att kunna göra saker för att man vill, när man vill, utan att vara bunden till tidpunkter. För visst är det väl ändå så att det är just tiden som ofta får oss ur balans? Det klassiska ”jag hinner inte” har ju att göra med att vi ska sova, arbeta, plugga, äta, umgås, träna ett visst antal timmar per dag. Och någon gång var det någon (säkerligen en klok man) som bestämde att tiden bestod av 60 minuter på en timma, 24 timmar på ett dygn och 7 dygn på en vecka. Ett globalt använt påhitt som passar vår livsstil; vår uppstressade, knappa, halvidiotiska livsstil.

Med risk för att låta som en pårökt hippie från sjuttiotalet; ibland önskar att jag var född i en sådan där stam, någonstans långt bort där tid inte betyder mer än att någonting har hänt, någonting händer eller att någonting kommer att hända. Ett ställe där tid snarare är en fråga om att leva i nuet. För visst är det väl ändå där vi är just nu? Och då spelar det väl ingen roll vilken sekund, dag och år det är?

/S

måndag 6 februari 2012

En seriös reflektion över livet

Livet.
Jag har alltid varit konflikträdd och hellre gått åt andra hållet än att möta svårigheter och utmaningar. Jag har därför alltid haft svårt att reflektera över sådant som det inte riktigt finns något svar på, sådant som gör mig lite illa till mods, som till exempel varför just vi finns i livet, vad vi ska göra med det och vad det egentligen är för någonting.

Nationalencyklopedins förklaring till begreppet "liv" avslutas med "Det finns emellertid ingen entydig definition av begreppet liv" och det är väl helt enkelt så det är. Oskyldiga barn som inte vet bättre tror att allas liv är precis som deras och blir förvirrade när de inser att livet ter sig olika för alla. Än som vuxen blir man fortfarande chockerad över att "de gör inte som man ska" (dvs. som vi  lever livet, inte nödvändigtvis så som livet skall levas). Och det skrämmer mig. Inte bara att vi tar våra egna liv för givet, utan också hela detta livsfenomen som ser så olika ut beroende på var i tiden och var i världen man befinner sig. Medan MTV visar program av rika amerikanare som har alldeles för mycket pengar och alldeles för mycket tid till övers visar SVT dokumentärer om utsatta grupper som varje sekund ber om att få överleva. Ska det verkligen vara så? Och vad är förklaringen?

Livet. Folk lever i överflöd samtidigt som folk lever i någonting där motsatsen till överflöd är en underdrift. Och jag står någonstans där i mellan, och flyr för att det är för svårt och för obegripligt. Men det verkar inte bättre än att det är så livet ser ut. Olika för alla. Även för mig.

/S

fredag 3 februari 2012

Drömmen om ett eget place

Efter att ha delat lägenhet med två andra i fem frustrerande månader funderar jag nu helt allvarligt på att ta mitt pick och pack och bygga mig en igloo ute på Tufvanängen. Jag tänker mig att det skulle kunna bli riktigt mysigt. Kanske att det skulle kännas lite läskigt ibland, men då skulle Daniel kunna bo där med mig, han är nämligen en riktig viking. Dessutom gör han jättegod honung så vi skulle kunna dricka honungste i mängder.

Det enda svåra i det här med att bygga en iglo som jag kan komma på är hur jag ska lyckas hålla mig fräsch. Men så tänker jag att toabesöken kan Café Tufvan stå för och med lite tur kanske jag kan få låna Sivans badtunna också. På så vis blir jag ju både ren och varm, och dessutom kan jag ha riktigt blöta efterfester.

Det bästa av allt med den här igloon (förutom att det kommer vara min; bara min) är  helt klart att med min längd behöver den inte ens vara speciellt stor! (Fast det förstås, ska Daniel komma på besök vill han nog också få plats.)

P.S. Det är alla hjärtans dag snart och jag skulle bli så himla glad om någon kunde ge mig en isbjörn i kärlekspresent. Det skulle nämligen passa fint med min nya image.

/Litet S

tisdag 31 januari 2012

Careless and free

Morgonens låt: Savage Garden – The Animal Song

Sometimes this life can get you down.
It's so confusing.
There's so many rules to follow.
And I feel it.
Cause I just run away in my mind.
Cause I want to live like animals,
careless and free like animals.

/S

söndag 29 januari 2012

Att vidga sina vyer

Jag har bott i Sverige i snart 23 år. Jag är uppvuxen i villa i Stockholms förort och har sedan liten tillbringat somrarna på Sveriges framsida; Västkusten. Jag har  klappat djuren på Skansen vid flertalet tillfällen, åkt båt genom Stockholms skärgård, studerat vid två av Stockholms 19 Universitet och Högskolor, varit i både Stockholms tingsrätt, stadshuset, regeringshuset och slottet, sjungit med till Lasse Berghagen på Allsång på Skansen, spytt av karusellerna på Grönan och (tack vare eller kanske till följd av tre år på kulturlinjen) besökt nästan alla Stockholms museer.

Jag är snart 23 år och har gått på Kinesiska muren, varit vilse och ensam på Cuba, sett Bob Dylan och Ziggy Marley uppträda och åkt svart taxi genom halva Costa Rica. Jag har bott i Sverige i snart 23 år men har aldrig varit längre norrut än Gävle och aldrig längre söderut än Malmö. Jag har varit på Gotland, men aldrig på Öland. Jag har aldrig varit på Skara sommarland, jag har precis insett att Småland inte är Skåne och jag har bara åkt skidor 4 gånger i hela mitt liv.

Därför har jag nu bestämt mig för att att dedicera det kommande halvåret till Sverige (och kanske framför allt Småland, Halland och Skåne) och göra och se sådana svenska saker som man borde göra när man är svensk. Startfältet gick av stapeln i går när jag och mina Campusvänner vågade oss utanför Växjö till söta lilla Hovmanstorp. Första steget mot nya perspektiv.

Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas.
- Goethe

/Litet S

fredag 27 januari 2012

Typiskt.

Nackdelen med att ha saker är att man när som helst kan förlora dem. Fördelen med att inte ha saker är helt klart därför att man inte kan förlora dem. Det är logiskt. För 3 minuter sedan hade jag en stekpanna. Den föll ur diskstället och ned i golvet. Nu har jag ingen stekpanna längre.

Fan.

/S

torsdag 26 januari 2012

Livet utanför Campus

Vi är mest på Campus. Det är här vi bor, det är här vi äter, det är här vi går i skolan, det är här vi svettas i gymmet, det är här vi tar långa promenader, det är här vi lägger alldeles för mycket pengar på kaffe och öl, det är här vi hänger i biblioteket tills stängning, det är här vi ständigt är på jakt efter snygga män. Det är här vi är helt enkelt. Ibland händer det dock att vi vågar oss utanför Campus, ut till verkligheten. Det kostar oss 22 kronor (en höjning på 2 kr sedan i höstas vilket vi inte stödjer) och tar oss ungefär 10 minuter in till stan. Ibland åker vi in för att vi måste (oftast för att fylla på saftförrådet) och ibland åker vi in för att vi tröttnat att stirra oss blinda på studenter och behöver en påminnelse om att det finns vanliga människor där ute också. Människor som arbetar, som hämtar barn på dagis och som sedan länge är pensionerade.

Men så var vi i stan här om dagen, Katarina och jag, för att lyxa till det med lite bio. Klockan åtta på kvällen strosade vi längs den totalt ödeliggande Storgatan; Växjös shopping- och restaurangstråk. En gata man tänker sig borde krylla av folk och ungdomar som inte har någonstans att ta vägen, men som istället alltså låg totalt öde. När vi senare på kvällen (kl 23 närmare bestämt) skulle ta oss tillbaka till Campus visar det sig att stan är ännu mer öde och att nästa buss inte går förrän klockan sex  morgonen därpå. Men det slutar inte där, inte heller en enda taxibil var i tjänst! Så vårt spännande stadsäventyr slutar med att vi får oss en rejält uppfriskande (läs svinkall och hal) promenad hela vägen tillbaka till Campus. På vägen kunde vi inte låta bli att fundera över vad Växjöborna egentligen gör om kvällarna och insåg att det här med verkligheten kanske inte var så mycket bättre än Campuslivet ändå. Om vi bara hade lite barn, pensionärer och en saftbutik här ute, då hade det nog varit perfekt.
Vägen ut ur Campus
/S

tisdag 24 januari 2012

Yellow is the new black

Idag var jag ute på mitt första uppdrag som studentambassadör och här följer en liten statuslista på hur dagen var:

1. Jag har inte tappat hoppet om mig själv. Trots att jag i tre månader inte lyckats gå upp ur sängen innan klockan tio stod jag yrvaket och borstade tänderna kvart i sex i morse. Cred till mig!

2. Jag är en jävel på att köra manuell bil. Mina fyra senaste år har levts i lögn. Jag är inte alls fastkedjad till bilar med automat, nu är det bevisat att jag fortfarande har skills för att köra manuellt. Och SÅ mycket roligare det är då! Smålandsskogar, here I come!

3. Sävsjö ligger inte i Värnamo. Tack vare Samiras fantastiska GPS hamnade vi helt åt skogen (eller ja, rättare sagt i skogen) och fick oss därför provsmak på både Småland och Jönköpings län. Vi lärde oss hur man inte ska köra till Sävsjö, men däremot hur man kör till Värnamo.

4. Yellow is the new black. Linnéuniversitetets färg är gul och det är tyvärr inte min favoritfärg. Efter en hel dag i en helgul monter, utdelandes helgula påsar och foldrar iklädda helgula kläder och smaskandes på helgula karameller kan man därför tänka sig att jag en gång för alla tröttnat på färgen gul. Men hör och häpa, tvärtom! Vilken fantastisk färg gul är! Och vilket fantastiskt universitet vi representerar! Mer gult åt folket!

"Fråga mig om Linnéuniversitetet"
Over and out
/Ett gult S

måndag 23 januari 2012

Put your hands up for the swedes

Vi har alla fördomar och fördomar är ofta sanna. Fördomar om svenskar brukar vara att vi är försiktiga, inte gör något crazy utan alkohol i kroppen och att vi helst håller oss för oss själva eller med folk vi känner. Fördomar om svenskar är även dom ofta sanna.

Det första utlänningar brukar säga om oss är att vi är just ganska reserverade, gärna inte sätter oss bredvid någon annan på bussen, tittar ned när vi möter någon och att vi måste dricka enorma mängder alkohol när vi går ut. Och jag blir så jvla trött. På oss, på svenskarna. När jag var i Costa Rica lovade jag mig själv att ta hem lite av den öppna atmosfären, vilket jag också gjorde. Men när man är den enda som nickar lite glatt åt främmande människor, sätter sig bredvid någon på bussen trots att det finns lediga säten och på en fest säger "nej, ingen alkohol ikväll för mig tack" så framställer man sig själv som en idiot. Man blir inte "tjejen som alltid är så glad och öppen" utan snarare "den där störda tjejen som tror hon känner folk överallt". Och när man bara ger och ger och aldrig får något tillbaka (förutom några störda blickar) så lägger man ju av till slut. 

Så kom igen nu Sverige. Var inte så instängda. Var inte så beiga och "nej men inte ska väl jag". Sluta spänna blicken på fötterna när du möter folk, le istället. Ta plats, gör dig hörd, gör saker du aldrig förr vågat, ja herregud spring naken runt kvarteret om det är vad som krävs. Men vad du än gör, var inte så otroligt svensk. För ärligt, hur kul är det egentligen?

/S

fredag 20 januari 2012

Nej, dom läser nog inte mina tankar, det är nog bara så verkligheten ser ut.

Man, det är som om Studenthälsans blogg läser mina tankar. Varje inlägg träffar mig. Känns som om dem försöker säga nått. Crazy thing. Kanske dags att inse verkligheten och att ta tag i sig själv. Hej då vintertristess. Hej då tråkigheter. Hej då måsten. Hej livet!

Sen en tid tillbaka har jag varit trött,
försökt att vara allt på samma gång.
Så mycket man kan göra och borde och vill,
mitt i allt så ska man räcka till.

/Litet S på språng

onsdag 18 januari 2012

Sällskap i duschen

Det här inlägget kommer inte alls vara lika spännande som du tror. Rubriken är helt klart vilseledande och hade antagligen lika gärna kunnat vara någonting i stil med "nostalgitripp i duschen". Hur som helst så var det som följer:

När jag nyss gick in i badrummet och klev in bakom duschdraperiet fick jag lite av en chock. Jag insåg ganska fort att jag helt klart inte skulle bli ensam där inne idag, jag hade nämligen fått sällskap. Av en skurborste. Min roomie tycker alltså att det är helt normalt att ha sin skurborste lutandes mot duschväggen. Personligen tycker jag att det är ganska äckligt. En skurborste för mig speglar snarare smuts än renhet och det är inte riktigt smutsiga och vidriga golv jag vill associera till när jag tar en varm och upppiggande dusch. Nu är det som så att detta helt klart är en av de negativa följderna av att dela badrum med någon annan. En annan nackdel med att dela dusch med någon som är typ en meter längre än jag själv är att duschstycket alltid sitter just en meter ovanför mig, vilket innebär att jag antingen får nöja mig med att det sitter där eller gå ut och hämta en pall för att kunna justera det. Och det där med att hämta en pall när man redan hunnit ta av sig käderna och aldrig är riktigt säker på vad som väntar i hallen eller köket känns helt enkelt inte aktuellt. Därför blir jag kvar i duschen, med sällskap av en skurborste och ett alldeles för högt duschstycke.

Lagom road över min duschsituation tänker jag tillbaka på tiden i Costa Rica och hur mycket enklare allt var där och hur mycket mer nöjd över varje situation man var där. Duscharna (om man ens kan kalla dem för det) bestod oftast av droppande iskallt vatten från ett rör och det var en ständig kamp för att ens lyckas blöta hela håret. Istället för sällskap av skursborstar hade jag ofta sällskap av en eller två spindlar. Det är klart att jag längtade efter en vanlig hederlig svensk dusch men jag var ändå inte ens i närheten av den frustrationen jag idag känner över att behöva dela badrum.

Plötsligt kommer jag att tänka på när jag spenderade en natt i San José och blev inlåst i duschen. Klockan var fyra på morgonen och hostelet var i stort sett öde när jag klev in i duschen. När jag precis sköljt ur balsamet så låter det som om någon rycker lite i dörren men jag struntar i det och kliver ur duschen och klär på mig. När jag sedan trycker ned handtaget inser jag att det är låst. På utsidan. Jag med min svaga klaustrofobi får panik, ren p-a-n-i-k. Jag försöker trycka upp dörren, börjar banka hysteriskt och ropar på alla möjliga språk. Men klockan är ju fyra på morgonen och inga är uppe. Rummet är typ lika stort som storleken av ett badkar och har ett pytteyttelitet fönster på någon decimeter som vätter mot bakgården. Med galler. Totalt omöjligt att använda. Jag inser ganska snart att jag inte bara har panik för att jag är inlåst utan också för att jag kommer missa min transfer som ska ta mig mot Tamarindo. Panikslagen börjar jag banka på dörren igen och tillslut, efter vad som känns som en evighet, hör jag en killröst som frågar om jag mår bra och låser upp. FREEDOM! Äntligen ute. Det visar sig att någon låst dörren utifrån och än idag undrar jag vem denna människa var och om personen i fråga visste att jag var där inne. Oavsett så skyndade jag mig bort från hostelet så fort jag kunde.

Slutsatsen av min nostalgitripp i duschen är att jag helst av allt skulle vilja ha en egen dusch där jag kan duscha själv utan golvmoppar och oron över att bli inlåst. Jag tror dock ändå att jag hellre skulle bli inlåst i en dusch på ett hostel i Costa Rica än med en skurborste av min alldeles för långa roomie i Växjö. Fast det förstås. Om jag får välja så föredrar jag nog att inte behöva bli inlåst i duschen alls. 

/Lilla S

måndag 9 januari 2012

Att bo över en barnfamilj

Jag älskar barn och det finns nog ingen som känner mig väl som har undgått detta. Barn är bland det finaste vi har. Det är inte bara det att barn är så otroligt söta, har världens ärligaste leende och det härligaste skrattet eller att allt som har med barn att göra är sådär smått och gulligt. Det är inte bara det att barn påminner mig om kärlek och lycka och en av livest största möjligheter eller att de är så fantastiskt nyfikna och fullkomligt omedvetna om livets svåra stunder. Det är också det att det är barnen som flera år senare tar över våra positioner och för världen framåt. Barn är världens framtid och det gör dom sådär otroligt fantastiska.

Därför tar det emot när jag just nu vill gå ned till grannen och förklara att jag efter 5 månader är så jävla trött på deras ständigt skrikandes och gråtandes ungar och att jag inte står ut en sekund till. Att om dom ska fortsätta så här får dom fan checka in i en bunker någon stans långt borta så att jag slipper höra på detta ständiga barnaskrik, bollar som studsar upp och ned, fotsteg som springer fram och tillbaka på 20 kvadrat om och om igen och arga föräldrar som svär, dygnet runt. Jag bor på Campus, det är meningen att det ska bo musikglada nattugglor till studenter under mig, inga skrikandes barn.

/En Sara totalt ur balans som egentligen gillar barn 

torsdag 5 januari 2012

Det man kallar Växjö

Emma, det här inlägget dediceras till dig.

Innan jag flyttade till Växjö fick jag en inflyttningspresent av min barndomsvän Emma. Det var ett spel om Växjö med den kanske mest fantastiska baksidetext genom tiderna. Den följer:

"Detta är inte bara ett spel om Växjö utan också ett försök till att visa stadens konkurrensfördelar och vad som gör den unik. Det är mixen av allt från kulturen och musiken till arkitekturen och näringslivet som tillsammans bildar det vi kallar Växjö. Låt spelet om Växjö börja!"

När jag i mellandagarna åter igen träffade Emma frågade hon därför nyfiket "Men Sara, hur är Växjö nu då, är det lika spännande som i spelet?!" men precis när jag skulle svara blev jag avbryten (troligen av någon som utbrast "hallelujah" och roffade åt sig en julklapp från klapphögen som låg mitt på bordet). Därför Emma kommer här nu lite kuriosa om Växjös fantastiska konkurrensfördelar och vad som gör staden unik.

  • Växjö är Europas grönaste stad och det skryts det gärna om. (Huruvida man ska lita på den journalist som påpekat detta eller inte får avgöras själv. Det som dock inte nämns lika ofta är att Växjö dessutom är Sveriges regnigaste stad.)
  • Det första som kommer upp på Växjö Kommuns hemsida är hur man gör en felanmälan på gatulyktor. (Detta är ju naturligtvis alldeles strålande, men har inte kommunen viktigare sysslor än att byta glödlampor?)
  • År 2010 bodde det ca 80 000 invånare i Växjö Kommun. (I Stockholm kommun bor det ca 800 000)
  • År 2010 hade Växjö stad drygt 60 000 invånare. (Lika många bor på bara Östermalm i Sthlm)
  • Den 7e december tog Växjö emot pris som 2010 års landsbygdskommun med följande motivering: ”Växjö kommun arbetar brett och långsiktigt för att utveckla kommunens landsbygd och göra den attraktiv. Bygdepeng, bredbandsstöd och stöd till företagsutveckling är några av redskapen.” (Wow, både bygdepeng och bredbandsstöd. Snacka om att konkurrera ut resten av Sveriges städer!)
  • I Växjö finns ett gäng webbkameror utplacerade, tex uppdateras bilder av Stora Torg var 15e sekund. (Är det detta som kallas ett levande kulturliv?)
  • Kända profiler från Växjö är bland andra Carolina Klüft och Karl Von Linné. (Vilket ju är jätteroligt, men bara för att dom kom härifrån är inte chansen så stor att jag blir lika känd eller får hänga med dom. Svårast blir ju helt klart att fixa en dejt med Linné.)
  • Ett litet klipp från Växjös fantastiska musikutbud: http://www.youtube.com/watch?v=GVzrHrHSuOo (Vad är väl en kosert i parken? Om inte alldeles, alldeles... fruktansvärd?)

Så Emma, jag vet inte hur trovärdigt det där spelet är och hur mycket Växjö egentligen har att skryta om. Men om vi faktiskt ska skryta på riktigt så är Växjö en av Sveriges 47 fairtrade cities (av drygt 300) och en av Europas drygt 1000 så det är bara att bocka och buga. Dessutom vet jag att Växjö är en fantastiskt mysig liten stad som sprudlar av vänliga Växjöbor, mysiga butiker, gröna ängar, söta studenter och en herrans massa lugn och ro. Och det är det jag kallar Växjö.

/Växjöbon ett litet S