tisdag 31 januari 2012

Careless and free

Morgonens låt: Savage Garden – The Animal Song

Sometimes this life can get you down.
It's so confusing.
There's so many rules to follow.
And I feel it.
Cause I just run away in my mind.
Cause I want to live like animals,
careless and free like animals.

/S

söndag 29 januari 2012

Att vidga sina vyer

Jag har bott i Sverige i snart 23 år. Jag är uppvuxen i villa i Stockholms förort och har sedan liten tillbringat somrarna på Sveriges framsida; Västkusten. Jag har  klappat djuren på Skansen vid flertalet tillfällen, åkt båt genom Stockholms skärgård, studerat vid två av Stockholms 19 Universitet och Högskolor, varit i både Stockholms tingsrätt, stadshuset, regeringshuset och slottet, sjungit med till Lasse Berghagen på Allsång på Skansen, spytt av karusellerna på Grönan och (tack vare eller kanske till följd av tre år på kulturlinjen) besökt nästan alla Stockholms museer.

Jag är snart 23 år och har gått på Kinesiska muren, varit vilse och ensam på Cuba, sett Bob Dylan och Ziggy Marley uppträda och åkt svart taxi genom halva Costa Rica. Jag har bott i Sverige i snart 23 år men har aldrig varit längre norrut än Gävle och aldrig längre söderut än Malmö. Jag har varit på Gotland, men aldrig på Öland. Jag har aldrig varit på Skara sommarland, jag har precis insett att Småland inte är Skåne och jag har bara åkt skidor 4 gånger i hela mitt liv.

Därför har jag nu bestämt mig för att att dedicera det kommande halvåret till Sverige (och kanske framför allt Småland, Halland och Skåne) och göra och se sådana svenska saker som man borde göra när man är svensk. Startfältet gick av stapeln i går när jag och mina Campusvänner vågade oss utanför Växjö till söta lilla Hovmanstorp. Första steget mot nya perspektiv.

Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas.
- Goethe

/Litet S

fredag 27 januari 2012

Typiskt.

Nackdelen med att ha saker är att man när som helst kan förlora dem. Fördelen med att inte ha saker är helt klart därför att man inte kan förlora dem. Det är logiskt. För 3 minuter sedan hade jag en stekpanna. Den föll ur diskstället och ned i golvet. Nu har jag ingen stekpanna längre.

Fan.

/S

torsdag 26 januari 2012

Livet utanför Campus

Vi är mest på Campus. Det är här vi bor, det är här vi äter, det är här vi går i skolan, det är här vi svettas i gymmet, det är här vi tar långa promenader, det är här vi lägger alldeles för mycket pengar på kaffe och öl, det är här vi hänger i biblioteket tills stängning, det är här vi ständigt är på jakt efter snygga män. Det är här vi är helt enkelt. Ibland händer det dock att vi vågar oss utanför Campus, ut till verkligheten. Det kostar oss 22 kronor (en höjning på 2 kr sedan i höstas vilket vi inte stödjer) och tar oss ungefär 10 minuter in till stan. Ibland åker vi in för att vi måste (oftast för att fylla på saftförrådet) och ibland åker vi in för att vi tröttnat att stirra oss blinda på studenter och behöver en påminnelse om att det finns vanliga människor där ute också. Människor som arbetar, som hämtar barn på dagis och som sedan länge är pensionerade.

Men så var vi i stan här om dagen, Katarina och jag, för att lyxa till det med lite bio. Klockan åtta på kvällen strosade vi längs den totalt ödeliggande Storgatan; Växjös shopping- och restaurangstråk. En gata man tänker sig borde krylla av folk och ungdomar som inte har någonstans att ta vägen, men som istället alltså låg totalt öde. När vi senare på kvällen (kl 23 närmare bestämt) skulle ta oss tillbaka till Campus visar det sig att stan är ännu mer öde och att nästa buss inte går förrän klockan sex  morgonen därpå. Men det slutar inte där, inte heller en enda taxibil var i tjänst! Så vårt spännande stadsäventyr slutar med att vi får oss en rejält uppfriskande (läs svinkall och hal) promenad hela vägen tillbaka till Campus. På vägen kunde vi inte låta bli att fundera över vad Växjöborna egentligen gör om kvällarna och insåg att det här med verkligheten kanske inte var så mycket bättre än Campuslivet ändå. Om vi bara hade lite barn, pensionärer och en saftbutik här ute, då hade det nog varit perfekt.
Vägen ut ur Campus
/S

tisdag 24 januari 2012

Yellow is the new black

Idag var jag ute på mitt första uppdrag som studentambassadör och här följer en liten statuslista på hur dagen var:

1. Jag har inte tappat hoppet om mig själv. Trots att jag i tre månader inte lyckats gå upp ur sängen innan klockan tio stod jag yrvaket och borstade tänderna kvart i sex i morse. Cred till mig!

2. Jag är en jävel på att köra manuell bil. Mina fyra senaste år har levts i lögn. Jag är inte alls fastkedjad till bilar med automat, nu är det bevisat att jag fortfarande har skills för att köra manuellt. Och SÅ mycket roligare det är då! Smålandsskogar, here I come!

3. Sävsjö ligger inte i Värnamo. Tack vare Samiras fantastiska GPS hamnade vi helt åt skogen (eller ja, rättare sagt i skogen) och fick oss därför provsmak på både Småland och Jönköpings län. Vi lärde oss hur man inte ska köra till Sävsjö, men däremot hur man kör till Värnamo.

4. Yellow is the new black. Linnéuniversitetets färg är gul och det är tyvärr inte min favoritfärg. Efter en hel dag i en helgul monter, utdelandes helgula påsar och foldrar iklädda helgula kläder och smaskandes på helgula karameller kan man därför tänka sig att jag en gång för alla tröttnat på färgen gul. Men hör och häpa, tvärtom! Vilken fantastisk färg gul är! Och vilket fantastiskt universitet vi representerar! Mer gult åt folket!

"Fråga mig om Linnéuniversitetet"
Over and out
/Ett gult S

måndag 23 januari 2012

Put your hands up for the swedes

Vi har alla fördomar och fördomar är ofta sanna. Fördomar om svenskar brukar vara att vi är försiktiga, inte gör något crazy utan alkohol i kroppen och att vi helst håller oss för oss själva eller med folk vi känner. Fördomar om svenskar är även dom ofta sanna.

Det första utlänningar brukar säga om oss är att vi är just ganska reserverade, gärna inte sätter oss bredvid någon annan på bussen, tittar ned när vi möter någon och att vi måste dricka enorma mängder alkohol när vi går ut. Och jag blir så jvla trött. På oss, på svenskarna. När jag var i Costa Rica lovade jag mig själv att ta hem lite av den öppna atmosfären, vilket jag också gjorde. Men när man är den enda som nickar lite glatt åt främmande människor, sätter sig bredvid någon på bussen trots att det finns lediga säten och på en fest säger "nej, ingen alkohol ikväll för mig tack" så framställer man sig själv som en idiot. Man blir inte "tjejen som alltid är så glad och öppen" utan snarare "den där störda tjejen som tror hon känner folk överallt". Och när man bara ger och ger och aldrig får något tillbaka (förutom några störda blickar) så lägger man ju av till slut. 

Så kom igen nu Sverige. Var inte så instängda. Var inte så beiga och "nej men inte ska väl jag". Sluta spänna blicken på fötterna när du möter folk, le istället. Ta plats, gör dig hörd, gör saker du aldrig förr vågat, ja herregud spring naken runt kvarteret om det är vad som krävs. Men vad du än gör, var inte så otroligt svensk. För ärligt, hur kul är det egentligen?

/S

fredag 20 januari 2012

Nej, dom läser nog inte mina tankar, det är nog bara så verkligheten ser ut.

Man, det är som om Studenthälsans blogg läser mina tankar. Varje inlägg träffar mig. Känns som om dem försöker säga nått. Crazy thing. Kanske dags att inse verkligheten och att ta tag i sig själv. Hej då vintertristess. Hej då tråkigheter. Hej då måsten. Hej livet!

Sen en tid tillbaka har jag varit trött,
försökt att vara allt på samma gång.
Så mycket man kan göra och borde och vill,
mitt i allt så ska man räcka till.

/Litet S på språng

onsdag 18 januari 2012

Sällskap i duschen

Det här inlägget kommer inte alls vara lika spännande som du tror. Rubriken är helt klart vilseledande och hade antagligen lika gärna kunnat vara någonting i stil med "nostalgitripp i duschen". Hur som helst så var det som följer:

När jag nyss gick in i badrummet och klev in bakom duschdraperiet fick jag lite av en chock. Jag insåg ganska fort att jag helt klart inte skulle bli ensam där inne idag, jag hade nämligen fått sällskap. Av en skurborste. Min roomie tycker alltså att det är helt normalt att ha sin skurborste lutandes mot duschväggen. Personligen tycker jag att det är ganska äckligt. En skurborste för mig speglar snarare smuts än renhet och det är inte riktigt smutsiga och vidriga golv jag vill associera till när jag tar en varm och upppiggande dusch. Nu är det som så att detta helt klart är en av de negativa följderna av att dela badrum med någon annan. En annan nackdel med att dela dusch med någon som är typ en meter längre än jag själv är att duschstycket alltid sitter just en meter ovanför mig, vilket innebär att jag antingen får nöja mig med att det sitter där eller gå ut och hämta en pall för att kunna justera det. Och det där med att hämta en pall när man redan hunnit ta av sig käderna och aldrig är riktigt säker på vad som väntar i hallen eller köket känns helt enkelt inte aktuellt. Därför blir jag kvar i duschen, med sällskap av en skurborste och ett alldeles för högt duschstycke.

Lagom road över min duschsituation tänker jag tillbaka på tiden i Costa Rica och hur mycket enklare allt var där och hur mycket mer nöjd över varje situation man var där. Duscharna (om man ens kan kalla dem för det) bestod oftast av droppande iskallt vatten från ett rör och det var en ständig kamp för att ens lyckas blöta hela håret. Istället för sällskap av skursborstar hade jag ofta sällskap av en eller två spindlar. Det är klart att jag längtade efter en vanlig hederlig svensk dusch men jag var ändå inte ens i närheten av den frustrationen jag idag känner över att behöva dela badrum.

Plötsligt kommer jag att tänka på när jag spenderade en natt i San José och blev inlåst i duschen. Klockan var fyra på morgonen och hostelet var i stort sett öde när jag klev in i duschen. När jag precis sköljt ur balsamet så låter det som om någon rycker lite i dörren men jag struntar i det och kliver ur duschen och klär på mig. När jag sedan trycker ned handtaget inser jag att det är låst. På utsidan. Jag med min svaga klaustrofobi får panik, ren p-a-n-i-k. Jag försöker trycka upp dörren, börjar banka hysteriskt och ropar på alla möjliga språk. Men klockan är ju fyra på morgonen och inga är uppe. Rummet är typ lika stort som storleken av ett badkar och har ett pytteyttelitet fönster på någon decimeter som vätter mot bakgården. Med galler. Totalt omöjligt att använda. Jag inser ganska snart att jag inte bara har panik för att jag är inlåst utan också för att jag kommer missa min transfer som ska ta mig mot Tamarindo. Panikslagen börjar jag banka på dörren igen och tillslut, efter vad som känns som en evighet, hör jag en killröst som frågar om jag mår bra och låser upp. FREEDOM! Äntligen ute. Det visar sig att någon låst dörren utifrån och än idag undrar jag vem denna människa var och om personen i fråga visste att jag var där inne. Oavsett så skyndade jag mig bort från hostelet så fort jag kunde.

Slutsatsen av min nostalgitripp i duschen är att jag helst av allt skulle vilja ha en egen dusch där jag kan duscha själv utan golvmoppar och oron över att bli inlåst. Jag tror dock ändå att jag hellre skulle bli inlåst i en dusch på ett hostel i Costa Rica än med en skurborste av min alldeles för långa roomie i Växjö. Fast det förstås. Om jag får välja så föredrar jag nog att inte behöva bli inlåst i duschen alls. 

/Lilla S

måndag 9 januari 2012

Att bo över en barnfamilj

Jag älskar barn och det finns nog ingen som känner mig väl som har undgått detta. Barn är bland det finaste vi har. Det är inte bara det att barn är så otroligt söta, har världens ärligaste leende och det härligaste skrattet eller att allt som har med barn att göra är sådär smått och gulligt. Det är inte bara det att barn påminner mig om kärlek och lycka och en av livest största möjligheter eller att de är så fantastiskt nyfikna och fullkomligt omedvetna om livets svåra stunder. Det är också det att det är barnen som flera år senare tar över våra positioner och för världen framåt. Barn är världens framtid och det gör dom sådär otroligt fantastiska.

Därför tar det emot när jag just nu vill gå ned till grannen och förklara att jag efter 5 månader är så jävla trött på deras ständigt skrikandes och gråtandes ungar och att jag inte står ut en sekund till. Att om dom ska fortsätta så här får dom fan checka in i en bunker någon stans långt borta så att jag slipper höra på detta ständiga barnaskrik, bollar som studsar upp och ned, fotsteg som springer fram och tillbaka på 20 kvadrat om och om igen och arga föräldrar som svär, dygnet runt. Jag bor på Campus, det är meningen att det ska bo musikglada nattugglor till studenter under mig, inga skrikandes barn.

/En Sara totalt ur balans som egentligen gillar barn 

torsdag 5 januari 2012

Det man kallar Växjö

Emma, det här inlägget dediceras till dig.

Innan jag flyttade till Växjö fick jag en inflyttningspresent av min barndomsvän Emma. Det var ett spel om Växjö med den kanske mest fantastiska baksidetext genom tiderna. Den följer:

"Detta är inte bara ett spel om Växjö utan också ett försök till att visa stadens konkurrensfördelar och vad som gör den unik. Det är mixen av allt från kulturen och musiken till arkitekturen och näringslivet som tillsammans bildar det vi kallar Växjö. Låt spelet om Växjö börja!"

När jag i mellandagarna åter igen träffade Emma frågade hon därför nyfiket "Men Sara, hur är Växjö nu då, är det lika spännande som i spelet?!" men precis när jag skulle svara blev jag avbryten (troligen av någon som utbrast "hallelujah" och roffade åt sig en julklapp från klapphögen som låg mitt på bordet). Därför Emma kommer här nu lite kuriosa om Växjös fantastiska konkurrensfördelar och vad som gör staden unik.

  • Växjö är Europas grönaste stad och det skryts det gärna om. (Huruvida man ska lita på den journalist som påpekat detta eller inte får avgöras själv. Det som dock inte nämns lika ofta är att Växjö dessutom är Sveriges regnigaste stad.)
  • Det första som kommer upp på Växjö Kommuns hemsida är hur man gör en felanmälan på gatulyktor. (Detta är ju naturligtvis alldeles strålande, men har inte kommunen viktigare sysslor än att byta glödlampor?)
  • År 2010 bodde det ca 80 000 invånare i Växjö Kommun. (I Stockholm kommun bor det ca 800 000)
  • År 2010 hade Växjö stad drygt 60 000 invånare. (Lika många bor på bara Östermalm i Sthlm)
  • Den 7e december tog Växjö emot pris som 2010 års landsbygdskommun med följande motivering: ”Växjö kommun arbetar brett och långsiktigt för att utveckla kommunens landsbygd och göra den attraktiv. Bygdepeng, bredbandsstöd och stöd till företagsutveckling är några av redskapen.” (Wow, både bygdepeng och bredbandsstöd. Snacka om att konkurrera ut resten av Sveriges städer!)
  • I Växjö finns ett gäng webbkameror utplacerade, tex uppdateras bilder av Stora Torg var 15e sekund. (Är det detta som kallas ett levande kulturliv?)
  • Kända profiler från Växjö är bland andra Carolina Klüft och Karl Von Linné. (Vilket ju är jätteroligt, men bara för att dom kom härifrån är inte chansen så stor att jag blir lika känd eller får hänga med dom. Svårast blir ju helt klart att fixa en dejt med Linné.)
  • Ett litet klipp från Växjös fantastiska musikutbud: http://www.youtube.com/watch?v=GVzrHrHSuOo (Vad är väl en kosert i parken? Om inte alldeles, alldeles... fruktansvärd?)

Så Emma, jag vet inte hur trovärdigt det där spelet är och hur mycket Växjö egentligen har att skryta om. Men om vi faktiskt ska skryta på riktigt så är Växjö en av Sveriges 47 fairtrade cities (av drygt 300) och en av Europas drygt 1000 så det är bara att bocka och buga. Dessutom vet jag att Växjö är en fantastiskt mysig liten stad som sprudlar av vänliga Växjöbor, mysiga butiker, gröna ängar, söta studenter och en herrans massa lugn och ro. Och det är det jag kallar Växjö.

/Växjöbon ett litet S