fredag 6 juni 2014

På en färgsprakande gård i södra Spanien.

Här sitter jag under ett olivträd på en liten gård i Spanien. Det är min sista kväll efter ett två veckors äventyr här på gården i Huercal-Overa och min sista kväll efter ett 5 månaders äventyr som student i Spanien. När jag i december stod gråtandes i ren panik över att hinna bli klar med en kandidatuppsats, att packa ihop ett flyttlass till Stockholm och att försöka lyckas rodda ut vad och vad jag inte skulle packa med mig till Spanien, så kunde jag inte föreställa mig den här kvällen. Den här sista kvällen på just det här äventyret under ett olivträd på en liten gård i Spanien.

Klockan är halv åtta, solen är på väg ned och jag svettas fortfarande. Hettan som slog till på riktigt för några veckor sedan har kommit för att stanna. Denna fantastiska och samtidigt vidriga värme som gör att jag inte längre behöver frysa, men som också gör att landskapet runt omkring mig inte går i en härlig färgskala utan står på stabilt beige. Idag har jag spenderat 5 timmar i olivlunden. Jag vattnade och svettades fram till att vattnet tog slut. "Inga problem Sara, imorgon finns det mer igen", sade Lola och ryckte på axlarna. Som om vatten växer på träd. Som om miljoner människor världen över inte lider av vattenbrist, eller tillgång till rent vatten. Men det är ju så man resonerar när man har tillgång till vatten, och använder det till att ta sig en lång dusch, eller till att vattna sina små olivlundar. Så som de flesta av oss människor i våra välbärgade länder gör. 

Men här på gården tänker man effektivt, och hållbart. Frukostäggen kommer från gårdens hönor vars mat kommer från matresterna från lunchen. De sjuka kaktusarna tvättas med aloe vera istället för besprutas. Kläderna tvättas utomhus och platsen ska vara fantastiskt vacker och givande. (Tyvärr kunde jag inte följa med när det begavs). Vattnet som används i trädgården är vattnet som familjen och gästerna använder i bland annat duschen, renat i gårdens egna minireningsverk, för att sedan ledas ut i de många vattenslangarna som omringar området. Och det tar inte slut där. Vattnet värms upp av solens egna fantastiska energi. Liksom maten, som  tillagas på "solköket" bestående av en enda stor reflektions- och solupptagare. Och visst är det någonting speciellt med att äta mat som värmts upp av solen själv. 

Här sitter jag under ett olivträd på en liten gård i Spanien och avslutar ett kapitel i mitt liv i samma stund som jag påbörjar ett nytt. Vi ses där.

Fantastiskt ställe för reflektion.
Lunchen värms av solens energi.

Att vara svensk tjej i Spanien. Eller bara att vara tjej över huvud taget.

Dom tittar på mig. Jag går längs gatan och jag känner hur folk tittar på mig. Jag är en ljushyad blond tjej på en spansk gata. Vissa tittar diskret, vissa inte förrän jag passerat och vissa riktigt blänger. Majoriteten är män. Jag skulle faktiskt våga påstå att dom alla är män. Allt som oftast kommer blicken med en kommentar. Vissa skulle kanske tolka kommentarerna som positiva. Vissa skulle kanske lägga dom på en mallig hög. Men när jag känner blickarna och hör kommentarerna blir jag illamående. Jag blir äcklad av vad han som tittat och kommenterat egentligen menar, och vad han tänker när han ser mig. Jag blir arg för att jag inte bara kan få vara som vilken annan människa som helst på gatan. Jag blir ledsen och ynklig. Jag känner mig utsatt. Jag är arg över att jag inte kan gå på en spansk gata osynlig för omvärlden. Jag är arg och ledsen över att jag när mörkret lagt sig och gatorna utrymts med folk och jag gett upp nattens galej för en skönhetssömn och därför ensam vandrar hem längst gatorna inte känner mig säker. Jag blir förskräckt över tanken på att om det kommer en man så är jag chanslös. Jag blir arg när jag några minuter senare flåsandes och med hjärtat i halsgropen står innanför min dörr och undrar varför jag behöver vara så rädd. Jag är arg över att jag inte kan få vara den jag är utan att 15 av byns poliskonstaplar skrålar efter mig. Jag blir arg när jag tvingas ta en omväg till köket för att inte behöva stå ut med deras rop och busvisslingar. Jag är trött på att stå i en bar och behöva ursäkta mig med att "tyvärr, jag har en pojkvän", för att inte "sprida några falska budskap". Jag är arg för att jag kände mig tvungen att använda det som ursäkt även när jag var singel. Varför ska jag ens behöva ursäkta mig över detta?

Det händer ibland att jag får höra "Vaddå, du är väl inte feminist?". Absolut, det är väl alla? "feminism (franska féminisme, av latin fe´mina 'kvinna'), social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män." Vilken levande själ i dagens Sverige vill inte att kvinnor och män är jämställda? DET ÄR KLART JAG ÄR FEMINIST. Punkt. Det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att vara. Något annat vore otänkbart. Och om du inte är det idag, så se till att bli det till imorgon.

Män och kvinnor är olika, det är så det är. Det vet vi. Ibland är vi mer olika än lika, och ibland är vi mer lika än olika. Kvinnan har genom tiderna var underlägsen mannen och är i modern tid fortfarande det. Det måste väl ändå få ett slut nu. Vad håller vi på med? Den sexistiska och underordnade normen om kvinnan måste brytas och bytas ut. Det är en norm som inte får existera. Det är en norm som inte borde kunna existera.

Det är för mig givet att vi alla är människor. Vi kommer med största sannolikhet från samma ursprung och det är med säkerhet vi vet att vi delar samma jord. Vi behöver inte tycka om alla på jorden och vi behöver inte dela åsikter eller filosofi. Men, vi behöver acceptera att vi är olika. Vi behöver bejaka den olikheten som ligger i vår bakgrund och som bestämmer hur vi ser ut eller hur vi agerar. Vi måste lära oss att vår bakgrund är vår tillgång och att våra olikheter är vår rikedom. För om vi gör detta så behöver vi inte titta efter varandra på gatorna. Vi behöver inte viska bakom våra ryggar eller ropa rätt ut. För om vi tycker att alla människor är lika mycket värda så kommer olikheterna tillslut att sluta vara olikheter och istället bli en egenskap av att vara människa och bli vår likhet. Och om vi istället betraktar oss som människor, då borde vi väl kunna uppnå en jämställdhet?

lördag 31 maj 2014

Vad är egentligen jordnötssmör?

Man skulle kunna kalla det en fem månaders lång reflektion. Min vistelse i Spanien alltså. Dagligen har jag kommit i kontakt med händelser, människor, saker och situationer som gjort att tankarna börjat susa omkring i huvudet. När jag kommit i kontakt med dessa, för mig, annorlunda fenomen har jag ibland frågat mig själv varför det inte är såhär även i Sverige, ibland har jag ifrågasatt varför det är så här i Spanien och ibland har jag bara noterat och gått vidare. För att mitt huvud inte ska explodera och för att mina spanska vänner inte ska behöva höra mer konstiga frågor från den där svenska tjejen lättar jag därför nu mitt reflektionslager.

Kära spanjorer,
- Varför måste ni alltid tränga er ut från bussätet minst 5 minuter innan det är dags för bussen att stanna? Och varför låter ni en inte flytta på sig så ni kommer förbi och inte behöver smälla till en med både väskor och armbågar?
- Varför måste ni skrika varje gång ni öppnar munnen?
- Varför röker ni så himla mycket? Vet ni inte att det både är fruktansvärt äckligt och farligt, men också en plåga för oss övriga antirökare? (okej jag skulle kunna skriva en hel bok om varför man inte ska röka, nöjer mig med detta för denna gången)
- Varför tar ni siesta minst tre timmar varje dag? DET ÄR JU INTE ENS VARMT UTE. Och varför måste ni ta siestan just när jag har behov av en fika?
- Varför kan ni inte äta frukost, lunch och middag regelbundet under dagen? Det är faktiskt ologiskt att äta frukost klockan åtta och lunch klockan tre. Punkt.
- Varför har ni ett kg socker i precis allting? (obs. överdrift)

Men trots att det är en skillnad på livet i Spanien och Sverige så har jag upplevt en stor kulturkrock även mellan mig och mina amerikanska Alicante-kamrater som dagligen cirkulerar omkring mitt umgänge. Allvarligt talat..

- Nej, USA är inte det enda landet i världen.
- Nej, vi pratar inte engelska i Sverige. Och nej, Sverige är inte samma land som Schweiz.
- Nej tack, jag vill inte ha ost på precis allting. Och nej, jag vill inte äta det friterat.
- Nej, jag röker inte på dagligen. Och nej, jag kör inte bil onykter.
- Nej, jag är inte här för att äntligen få gå ut på klubbar och dricka alkohol offentligt.
- Nej jag vill inte doppa mitt finger i din nutella-burk.
- Nej, jag äter faktiskt inte jordnötssmör. Vad är egentligen jordnötssmör och VARFÖR HAR NI DET PÅ PRECIS ALLTING?

Over & out, för denna gång.






torsdag 29 maj 2014

Men dom är så söta, inte ska vi väl äta dom?

”Sara, ven aquí!” utbrister Lola och jag avslutar genast det jag håller på med och småspringer efter den entusiastiska kvinnan mot hönshuset. Jag är lika entusiastisk jag men har absolut ingen aning om vad vi ska göra. ”Mira, Sara, Mira!” Och om jag tittar. Idag kläcktes 6 duniga små söta kycklingar. Två ljusa och fyra mörka. Lola berättar hur mamma höna under de senaste veckorna endast lämnat de sköra äggen en gång om dagen för att snabbt äta, men sedan lika snabbt återvänt igen. Hon har varit en mycket kärleksfull och trogen mamma. När det var dags att titta till de nykläckta äggen upptäcktes hur två ägg skyfflats åt sidan. Lola förklarar att hönan överger de ägg som inte kläckts och som det därmed torde vara något fel på. När vi några timmar senare ska kontrollera äggen upptäcker vi liksom hönan att några levande kycklingar där ej fanns.

Här på Lolas lilla gård bor det 13 hönor, en tupp och numera 6 kycklingar. Alla bor de i en stor hönsgård och varje eftermiddag, när solen inte är så varm, så vandrar de öppet omkring över hela gården. Rätt som det är där jag sitter och läser min bok så kommer det en höna pickandes förbi mig. Väldigt gemytligt ska tilläggas. Till frukost matas de lurviga fåglarna med växter som jag plockat och på eftermiddagen äter de organiska och ekologiska matrester.

Lola fortsätter att berätta att kycklingar normalt går till försäljning redan efter 28 dagar. Då är kycklingen långt ifrån färdigutvecklad och tvingas istället fram till att utvecklas snabbare än normalt, till exempel genom mer energirikt foder. I en normal livscykel har kycklingen blivit en fullvuxen höna efter ungefär 20 veckor. Konsekvenserna av att låta en kyckling växa sina 20 veckor på 28 dagar är bland annat missbildningar, muskelproblem och värk. Lola uppmanar mig att aldrig äta kyckling som jag inte vet kommer från en ekologisk farm med hyggliga uppfödningsvillkor. ”No comas pollo, Sara. No comas pollo.” Och jag nickar medgivande.

Vi har blivit berikade med 6 duniga små söta kycklingar. Om jag har tur kanske jag får hålla en någon dag. Och aldrig mer kommer jag väl kunna njuta av att äta en kyckling. 





måndag 26 maj 2014

Framtidens bakslag.

Jag vaknar tjugo i åtta av tuppen, det har blivit en behaglig daglig rutin. Solens strålar försöker tränga sig in genom det lilla fönstret. Jag är ledig idag och ska åka in till byn för några ärenden. Det är en bra dag att vakna upp till. Ändå vaknar jag med en obehaglig känsla i magen. Idag är dagen efter EU-valet. Det går inte att känna sig nöjd idag. Det går inte att le åt livet en sådan dag som idag, en dag där Sverigedemokraterna och dess synonymer i grannländerna tagit plats i Europaparlamentet. Det svenska folket har röstat in ett främlingsfientligt parti i EU och jag är rädd. Jag är rädd för att framtiden kommer bli någonting jag inte vill.

Och vem finns där att skylla? Ska vi skylla på de 50% av den röstberättigande svenska befolkningen som inte lade sin röst och istället bidrog till att ett parti som SD fick en skjuts in i Europaparlamentet? Ska vi skylla på de dryga 10 % som valde att lägga sin röst på SD? Ska vi skylla på den svenska staten som drivit fram ett samhälle med främlingsfientliga åsikter? Ska vi skylla på att den svenska utbildningen inte bättre lyckats skapa ett samhälle med respekt för olikheter och byggt på kärlek? Ska vi skylla på demokratin, den som säger att alla ska få ha sin åsikt?

Idag blir en dag för reflektion och vila. Idag bör världens befolkning reflektera över vad EU-valets resultat speglar. Vill vi verkligen leva i en värld där man gör skillnad mellan människor och där alla människor inte ges samma värde? Vill vi leva i en värld som styrs av inkompetenta och rasistiska politiker? Imorgon är det dags att agera. Imorgon är en dag för debatt och för en bättre framtid, en dag för oss alla att stå upp för de mänskliga rättigheter vi är värda.


På ett torg i Barcelona

Himlen är blå, solen hettar på kinderna och gårdagens regnoväder är förglömt. Det är söndag förmiddag i Barcelona och runt ett bord i hörnet av ett litet torg sitter tre flickor med varsin frukosttallrik. Med sin ljusa hy och sitt ljusa hår sticker de ut bland resterande restaurangbesökare. Från ingenstans dyker en man upp. Han är utklädd som en skojare och springer fram och tillbaka mellan borden samtidigt som han gör roliga gester med armar och ansikte. Han härmar folk som passerar torget, grimaserar och rör sig lustigt. Folk på torget skrattar. Flickorna njuter av sin frukost, av solen och av att torget är fyllt med liv. Efter en stund gör mannen sin sista gest och bugar. Folk applåderar ännu mer. När han går runt med sin hatt för att samla in pengar är det ingen som märker de två poliskonstaplar som smugit upp i ena hörnet av torget. De väntar noga tills mannen samlat ihop varenda tänkbar krona. Sedan går de fram och tar honom. De tar hans pengar, de ber honom skriva på ett papper, och efter en diskussion och fler poliser trycks mannen in i polisbilen. Restaurangernas gäster som precis skrattat åt mannen och bidragit till de pengar polisen nu tagit beslag på börjar bua. Ett mörkt muller hörs över hela torget. Någon ryter till, säger ifrån, kräver sina pengar tillbaka. Andra håller sig till buandet. Dom tre flickorna sitter häpnadsväckande vid sitt bord och har för länge sedan slutat äta för att följa händelseförloppet. Varför tar dom mannen? Är det olagligt att samla pengar på torget? Har någon från restaurangerna ringt polisen? Vem är mannen? Vem har mannen att försörja? Vad är det som händer? Poliserna åker därifrån, och flickorna går ovetandes därifrån.

Tre timmar senare passerar de tre flickorna torget igen. Solen skiner än och restaurangernas bord är även nu fulla av folk. Och mannen är där. Den utklädda skojaren är tillbaka. Han gör precis samma saker som innan, och när han är klar kommer han att gå omkring med sin hatt för att samla in pengar och ta emot applåder. Kanske kommer polisen igen och kanske tar dem beslag på pengarna. Det här är mannens jobb, detta är vad han gör. Detta har blivit hans enda sätt att samla ihop pengar för att överleva vardagen. För honom gör det större skillnad att inte skoja och samla in pengar alls, än att oroa sig för polisen och sluta med det. För om han inte ska göra detta, vad ska han då göra?

Man kan fråga sig varför det behöver stå en utklädd man och skoja på ett torg i Barcelona och ibland bli förnedrad av polisen. Man kan fråga sig varför vi alla inte har samma förutsättningar i livet.