fredag 6 juni 2014

På en färgsprakande gård i södra Spanien.

Här sitter jag under ett olivträd på en liten gård i Spanien. Det är min sista kväll efter ett två veckors äventyr här på gården i Huercal-Overa och min sista kväll efter ett 5 månaders äventyr som student i Spanien. När jag i december stod gråtandes i ren panik över att hinna bli klar med en kandidatuppsats, att packa ihop ett flyttlass till Stockholm och att försöka lyckas rodda ut vad och vad jag inte skulle packa med mig till Spanien, så kunde jag inte föreställa mig den här kvällen. Den här sista kvällen på just det här äventyret under ett olivträd på en liten gård i Spanien.

Klockan är halv åtta, solen är på väg ned och jag svettas fortfarande. Hettan som slog till på riktigt för några veckor sedan har kommit för att stanna. Denna fantastiska och samtidigt vidriga värme som gör att jag inte längre behöver frysa, men som också gör att landskapet runt omkring mig inte går i en härlig färgskala utan står på stabilt beige. Idag har jag spenderat 5 timmar i olivlunden. Jag vattnade och svettades fram till att vattnet tog slut. "Inga problem Sara, imorgon finns det mer igen", sade Lola och ryckte på axlarna. Som om vatten växer på träd. Som om miljoner människor världen över inte lider av vattenbrist, eller tillgång till rent vatten. Men det är ju så man resonerar när man har tillgång till vatten, och använder det till att ta sig en lång dusch, eller till att vattna sina små olivlundar. Så som de flesta av oss människor i våra välbärgade länder gör. 

Men här på gården tänker man effektivt, och hållbart. Frukostäggen kommer från gårdens hönor vars mat kommer från matresterna från lunchen. De sjuka kaktusarna tvättas med aloe vera istället för besprutas. Kläderna tvättas utomhus och platsen ska vara fantastiskt vacker och givande. (Tyvärr kunde jag inte följa med när det begavs). Vattnet som används i trädgården är vattnet som familjen och gästerna använder i bland annat duschen, renat i gårdens egna minireningsverk, för att sedan ledas ut i de många vattenslangarna som omringar området. Och det tar inte slut där. Vattnet värms upp av solens egna fantastiska energi. Liksom maten, som  tillagas på "solköket" bestående av en enda stor reflektions- och solupptagare. Och visst är det någonting speciellt med att äta mat som värmts upp av solen själv. 

Här sitter jag under ett olivträd på en liten gård i Spanien och avslutar ett kapitel i mitt liv i samma stund som jag påbörjar ett nytt. Vi ses där.

Fantastiskt ställe för reflektion.
Lunchen värms av solens energi.

Att vara svensk tjej i Spanien. Eller bara att vara tjej över huvud taget.

Dom tittar på mig. Jag går längs gatan och jag känner hur folk tittar på mig. Jag är en ljushyad blond tjej på en spansk gata. Vissa tittar diskret, vissa inte förrän jag passerat och vissa riktigt blänger. Majoriteten är män. Jag skulle faktiskt våga påstå att dom alla är män. Allt som oftast kommer blicken med en kommentar. Vissa skulle kanske tolka kommentarerna som positiva. Vissa skulle kanske lägga dom på en mallig hög. Men när jag känner blickarna och hör kommentarerna blir jag illamående. Jag blir äcklad av vad han som tittat och kommenterat egentligen menar, och vad han tänker när han ser mig. Jag blir arg för att jag inte bara kan få vara som vilken annan människa som helst på gatan. Jag blir ledsen och ynklig. Jag känner mig utsatt. Jag är arg över att jag inte kan gå på en spansk gata osynlig för omvärlden. Jag är arg och ledsen över att jag när mörkret lagt sig och gatorna utrymts med folk och jag gett upp nattens galej för en skönhetssömn och därför ensam vandrar hem längst gatorna inte känner mig säker. Jag blir förskräckt över tanken på att om det kommer en man så är jag chanslös. Jag blir arg när jag några minuter senare flåsandes och med hjärtat i halsgropen står innanför min dörr och undrar varför jag behöver vara så rädd. Jag är arg över att jag inte kan få vara den jag är utan att 15 av byns poliskonstaplar skrålar efter mig. Jag blir arg när jag tvingas ta en omväg till köket för att inte behöva stå ut med deras rop och busvisslingar. Jag är trött på att stå i en bar och behöva ursäkta mig med att "tyvärr, jag har en pojkvän", för att inte "sprida några falska budskap". Jag är arg för att jag kände mig tvungen att använda det som ursäkt även när jag var singel. Varför ska jag ens behöva ursäkta mig över detta?

Det händer ibland att jag får höra "Vaddå, du är väl inte feminist?". Absolut, det är väl alla? "feminism (franska féminisme, av latin fe´mina 'kvinna'), social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män." Vilken levande själ i dagens Sverige vill inte att kvinnor och män är jämställda? DET ÄR KLART JAG ÄR FEMINIST. Punkt. Det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att vara. Något annat vore otänkbart. Och om du inte är det idag, så se till att bli det till imorgon.

Män och kvinnor är olika, det är så det är. Det vet vi. Ibland är vi mer olika än lika, och ibland är vi mer lika än olika. Kvinnan har genom tiderna var underlägsen mannen och är i modern tid fortfarande det. Det måste väl ändå få ett slut nu. Vad håller vi på med? Den sexistiska och underordnade normen om kvinnan måste brytas och bytas ut. Det är en norm som inte får existera. Det är en norm som inte borde kunna existera.

Det är för mig givet att vi alla är människor. Vi kommer med största sannolikhet från samma ursprung och det är med säkerhet vi vet att vi delar samma jord. Vi behöver inte tycka om alla på jorden och vi behöver inte dela åsikter eller filosofi. Men, vi behöver acceptera att vi är olika. Vi behöver bejaka den olikheten som ligger i vår bakgrund och som bestämmer hur vi ser ut eller hur vi agerar. Vi måste lära oss att vår bakgrund är vår tillgång och att våra olikheter är vår rikedom. För om vi gör detta så behöver vi inte titta efter varandra på gatorna. Vi behöver inte viska bakom våra ryggar eller ropa rätt ut. För om vi tycker att alla människor är lika mycket värda så kommer olikheterna tillslut att sluta vara olikheter och istället bli en egenskap av att vara människa och bli vår likhet. Och om vi istället betraktar oss som människor, då borde vi väl kunna uppnå en jämställdhet?