fredag 6 juni 2014

Att vara svensk tjej i Spanien. Eller bara att vara tjej över huvud taget.

Dom tittar på mig. Jag går längs gatan och jag känner hur folk tittar på mig. Jag är en ljushyad blond tjej på en spansk gata. Vissa tittar diskret, vissa inte förrän jag passerat och vissa riktigt blänger. Majoriteten är män. Jag skulle faktiskt våga påstå att dom alla är män. Allt som oftast kommer blicken med en kommentar. Vissa skulle kanske tolka kommentarerna som positiva. Vissa skulle kanske lägga dom på en mallig hög. Men när jag känner blickarna och hör kommentarerna blir jag illamående. Jag blir äcklad av vad han som tittat och kommenterat egentligen menar, och vad han tänker när han ser mig. Jag blir arg för att jag inte bara kan få vara som vilken annan människa som helst på gatan. Jag blir ledsen och ynklig. Jag känner mig utsatt. Jag är arg över att jag inte kan gå på en spansk gata osynlig för omvärlden. Jag är arg och ledsen över att jag när mörkret lagt sig och gatorna utrymts med folk och jag gett upp nattens galej för en skönhetssömn och därför ensam vandrar hem längst gatorna inte känner mig säker. Jag blir förskräckt över tanken på att om det kommer en man så är jag chanslös. Jag blir arg när jag några minuter senare flåsandes och med hjärtat i halsgropen står innanför min dörr och undrar varför jag behöver vara så rädd. Jag är arg över att jag inte kan få vara den jag är utan att 15 av byns poliskonstaplar skrålar efter mig. Jag blir arg när jag tvingas ta en omväg till köket för att inte behöva stå ut med deras rop och busvisslingar. Jag är trött på att stå i en bar och behöva ursäkta mig med att "tyvärr, jag har en pojkvän", för att inte "sprida några falska budskap". Jag är arg för att jag kände mig tvungen att använda det som ursäkt även när jag var singel. Varför ska jag ens behöva ursäkta mig över detta?

Det händer ibland att jag får höra "Vaddå, du är väl inte feminist?". Absolut, det är väl alla? "feminism (franska féminisme, av latin fe´mina 'kvinna'), social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män." Vilken levande själ i dagens Sverige vill inte att kvinnor och män är jämställda? DET ÄR KLART JAG ÄR FEMINIST. Punkt. Det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att vara. Något annat vore otänkbart. Och om du inte är det idag, så se till att bli det till imorgon.

Män och kvinnor är olika, det är så det är. Det vet vi. Ibland är vi mer olika än lika, och ibland är vi mer lika än olika. Kvinnan har genom tiderna var underlägsen mannen och är i modern tid fortfarande det. Det måste väl ändå få ett slut nu. Vad håller vi på med? Den sexistiska och underordnade normen om kvinnan måste brytas och bytas ut. Det är en norm som inte får existera. Det är en norm som inte borde kunna existera.

Det är för mig givet att vi alla är människor. Vi kommer med största sannolikhet från samma ursprung och det är med säkerhet vi vet att vi delar samma jord. Vi behöver inte tycka om alla på jorden och vi behöver inte dela åsikter eller filosofi. Men, vi behöver acceptera att vi är olika. Vi behöver bejaka den olikheten som ligger i vår bakgrund och som bestämmer hur vi ser ut eller hur vi agerar. Vi måste lära oss att vår bakgrund är vår tillgång och att våra olikheter är vår rikedom. För om vi gör detta så behöver vi inte titta efter varandra på gatorna. Vi behöver inte viska bakom våra ryggar eller ropa rätt ut. För om vi tycker att alla människor är lika mycket värda så kommer olikheterna tillslut att sluta vara olikheter och istället bli en egenskap av att vara människa och bli vår likhet. Och om vi istället betraktar oss som människor, då borde vi väl kunna uppnå en jämställdhet?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar