fredag 6 juni 2014

På en färgsprakande gård i södra Spanien.

Här sitter jag under ett olivträd på en liten gård i Spanien. Det är min sista kväll efter ett två veckors äventyr här på gården i Huercal-Overa och min sista kväll efter ett 5 månaders äventyr som student i Spanien. När jag i december stod gråtandes i ren panik över att hinna bli klar med en kandidatuppsats, att packa ihop ett flyttlass till Stockholm och att försöka lyckas rodda ut vad och vad jag inte skulle packa med mig till Spanien, så kunde jag inte föreställa mig den här kvällen. Den här sista kvällen på just det här äventyret under ett olivträd på en liten gård i Spanien.

Klockan är halv åtta, solen är på väg ned och jag svettas fortfarande. Hettan som slog till på riktigt för några veckor sedan har kommit för att stanna. Denna fantastiska och samtidigt vidriga värme som gör att jag inte längre behöver frysa, men som också gör att landskapet runt omkring mig inte går i en härlig färgskala utan står på stabilt beige. Idag har jag spenderat 5 timmar i olivlunden. Jag vattnade och svettades fram till att vattnet tog slut. "Inga problem Sara, imorgon finns det mer igen", sade Lola och ryckte på axlarna. Som om vatten växer på träd. Som om miljoner människor världen över inte lider av vattenbrist, eller tillgång till rent vatten. Men det är ju så man resonerar när man har tillgång till vatten, och använder det till att ta sig en lång dusch, eller till att vattna sina små olivlundar. Så som de flesta av oss människor i våra välbärgade länder gör. 

Men här på gården tänker man effektivt, och hållbart. Frukostäggen kommer från gårdens hönor vars mat kommer från matresterna från lunchen. De sjuka kaktusarna tvättas med aloe vera istället för besprutas. Kläderna tvättas utomhus och platsen ska vara fantastiskt vacker och givande. (Tyvärr kunde jag inte följa med när det begavs). Vattnet som används i trädgården är vattnet som familjen och gästerna använder i bland annat duschen, renat i gårdens egna minireningsverk, för att sedan ledas ut i de många vattenslangarna som omringar området. Och det tar inte slut där. Vattnet värms upp av solens egna fantastiska energi. Liksom maten, som  tillagas på "solköket" bestående av en enda stor reflektions- och solupptagare. Och visst är det någonting speciellt med att äta mat som värmts upp av solen själv. 

Här sitter jag under ett olivträd på en liten gård i Spanien och avslutar ett kapitel i mitt liv i samma stund som jag påbörjar ett nytt. Vi ses där.

Fantastiskt ställe för reflektion.
Lunchen värms av solens energi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar